Anna Mathilda Bengtsson, Klockaregården, Horred föddes 26 september 1869 i Sjöby Mellangård Horred och dog 26 februari 1962 hos dottern Torborg på Sjöbacka, Horred.

Anna var dotter till Elias Persson född 21 juni 1844 på torpet Ljunglid under Berg Yttre i Kinna, och Anna Stina Torkelsdotter, född 16 mars 1833 i Berg Yttre Kinna. De gifte sig 29 dec. 1868 och flyttade då också till Sjöby Mellangård i Horred, som Anna Stina fått ärva efter sin mor Annika Eriksdotter. De brukade denna gård och en annan gård i Sjöby. De var också vävnadsförläggare och hade ett flertal väverskor i slutet av 1800-talet. Förutom Anna hade Anna Stina och Elias barnen Maria (Mia), Karolina (Lina), Anders Theodor, Gustaf Adolf och Gustaf.

Anna Stina dog 20 maj 1907 i hemmet Sjöby Mellangård, Horred. Elias dog 15 dec. 1927 i Klockaregården, Horred hos dottern Anna, dit han flyttat.

Utvandring till USA

Den 22 april 1892, då Anna var 23 år, utvandrade hon till USA. Hon har berättat att efter resa till Göteborg fick hon först ta en Englandsbåt till en hamnstad på engelska östkusten, troligen Hull. Härifrån blev det tågresa genom England till Liverpool och sedan Amerikabåten till New York. Hela resan tog mellan 2 och 3 veckor.

Från New York blev det tågresa till Marinette, en ort i delstaten Wisconsin. Marinette ligger vid Michigansjön och på gränsen till delstaten Michigan. Här träffade hon John Broberg från Istorp som var född 13 april 1869. Han hade utvandrat 1890. De gifte sig så småningom och fick två barn; Karl Teodor född 8 jan. 1894 och Jean Konrad född 22 dec. 1897. Samma dag som Jean föddes, omkom maken John tragiskt vid en eldsvåda i det sågverk där han arbetade.

Återkomst till Sverige

Anna beslöt sig för att återvända till Sverige och 1898 återkom hon till Horred. Den 27 sept. 1901 gifte hon om sig med sin ungdomsförälskelse Anders Bengtsson, som var född 15 mars 1863 i det andra Klockaregården på andra sidan vägen, nu hembygdsföreningens hus. Anders föräldrar var Bengt Andersson född 1830, och Anna Britta Karlsdotter född 1827. Anders dog 3 juni 1942 i Klockaregården som makarna arrenderade från 1 maj 1906.

Familjen

Anna hade, förutom sina två barn från USA, fem barn tillsammans med Anders. Av dessa dog ett efter 1 år och två efter 3 år. Mest sörjde hon troligen Ture, som avled 1940, 37 år gammal. Denne skulle träffa Axel Johansson på Nabben, som skulle få ett par träd i skogen till virke. Ture hade gått över Lilla Horredsjön på isen och mötte Axel vid Kilen. Ture talade om att han mådde dåligt och sedan han satt sig i Axels kälke fick han en hjärtattack och avled.

Annas barn var:
Karl Teodor Broberg f. 8 jan. 1894, i USA, d. 18 febr. 1916.
Jean Konrad Broberg f. 22 dec. 1897, i USA, d. 18 dec 1970.
Torsten Bertil Bengtsson f. 1 febr. 1902, d. 7 maj 1905.
Ture Arnold Bengtsson f. 7 okt. 1903, d. 20 mars 1940.
Torborg Johansson (f. Bengtsson) f. 1 aug 1906, d. 7 dec. 1995.
Bror Allan Bengtsson f. 23 juli 1909, d. 21 okt. 1910.
Åke Göran Bengtsson, f. 7 okt. 1912, d. 23 mars 1915.

Skötseln av gården

Anna och Anders försörjde sig huvudsakligen på jordbruket, som de arrenderade av församlingen. Åkermark fanns mellan Horreds kyrka och sträckte sig ner till Varbergsvägen. Dessutom fanns mark mellan järnvägen och Viskan. Egen mark fanns vid Sjöby mellan nuvarande förskolan och ner till Lilla Horredsjön. Egen skog fanns vid vid Heden och Bergsjövägen. På gården fanns ladugård, hönshus, lakhus, jordkällare och vedbod. Utanför köksfönstret fanns en brunn med träpump.

På gården fanns hästar, kor, svin och höns. De sista hästarna hette Sally och Munter. Barnen Jean, Ture och Torborg hjälpte till på gården. De sista åren innan gården lades ner i början av 1950-talet var det Jean som skötte jordbruket. Under några år var John Klasson från Ödetoft anställd på gården. Han fick då 10 kronor om dagen mat som betalning för detta. Även Johns bror Gustav var anställd tidvis och han hjälpte också till på andra gårdar bl.a. hos Harald och Bertil i Klockaregården. Gösta och Åke Axelsson från Betekullen var anställda periodvis. Gösta hjälpte till i början av 1940-talet då han bl. a. körde hästarna. För potatisupptagning fick han 1,50 per dag.

På vintern fick man såga ner träd i skogen till ved och sedan köra detta med häst och släde när det låg snö på vägarna. Sedan skulle trädstammarna kapas och klyvas. Detta var ett tungt, men nödvändigt arbete eftersom det gick åt ved till spisen i köket, som förutom till matlagningen var den dagliga värmekällan. Vintertid eldades det i kaminen på andra våningen och vid kalas även i kakelugnen i stora rummet.

Varje morgon skulle mjölken upp till mjölkbordet, som låg i vägkorsningen precis där Kantorns väg slutar mitt emot kyrkan. De olika gårdarna som turades om att köra var båda ställena i Storegården, båda i Klockaregården, Stommen, Berglunds, Sjöby Skattegården och Loftsgården. Fram till 1916 kördes mjölken till mejeriet i Istorp då Horred fick sitt eget mejeri vid järnvägskorsningen nära gamla Brobyvägen. Här vägdes mjölken in och man fick sedan skummjölk med sig hem. Mejeriet hade också smörtillverkning och det gick att köpa.

Vid potatisupptagningen varje år fick man hjälp av bl. a. grannar och det kunde vara 10-15 personer som hjälpte till. Dessa skulle först ha frukost i Klockaregården och sedan 11-kaffe vid potatisåkern. Sedan var det middag i Klockaregården och eftermiddagskaffe på åkern. Sedan var dags för kvällsmat. Det var inte tal om någon betalning utan man hjälpte varandra på detta sätt. Anna och dottern Torborg hade säkert mycket att stå i med matlagning en sådan dag.

Under många år hade familjen också arbete med skötseln av kyrkan; klockringning, utsmyckning vid bröllop och begravningar mm.

Hemmet i Klockaregården

Huset bestod av kök, sovkammare, ett stort rum och hall och en skonk. På andra våningen, som nu är ändrad fanns förr ett större rum och ett litet där Torborg hade sitt flickrum, större vind och två kläd-kammare. Förutom spisen i köket, som var den dagliga värmekällan, fanns som nu en kakelugn i stora rummet. På andra våning fanns en kamin.

Som liten bodde jag ofta hos mormor Anna och jag hjälpte till att bära in ved från vedboden till spisen och vatten fick pumpas upp från en brunn utanför huset. Detta uppskattade hon mycket. Charkuteribilen kom i flera år varje vecka och då kunde hon köpa allt som behövdes. Dottern Torborg fick också i många år hjälpa till med att handla i affärerna i samhället och sköta postärenden.

Efter maken Anders död 1941 bodde Anna kvar i huset fram till 1959, då hon flyttade till dottern Torborg på Sjöbacka, Horred.

Huset som är uppfört omkring 1850, genomgick en omfattande renovering 1983-1984 på uppdrag av församlingen. Det hade då delvis stått tomt under några år. Klockaregården används numera av diakonissan, men upplåts även för olika sammankomster.

Hjälpsamhet

Anna var religiös och gick i kyrkan varje söndag. Hon läste bibeln och annan religiös litteratur varje dag. Hon var också frikostig vid kollekter i kyrkan och lade under många år 10 kronor varje gång, vilket var mycket pengar på den tiden. Som barn fick jag följa med till kyrkan på söndagarna.

Många var också de fattiga och gamla som fick mat från Klockaregården under årens lopp, några t.o.m. dagligen.

Albert Liedberg från Idala hade startat busslinjen Horred – Kungsbacka och han hyrde ett rum på andra våningen under en period. Albert hade byggt ett garage för bussen nära nuvarande parkeringen vid kyrkan så det vara nära. Anna blev god vän med Liedbergs i Idala och de umgicks mycket.

Gästfrihet

Eftersom Klockaregården ligger vid kyrkan var det naturligt att många, speciellt långväga kyrkobesökare blev inbjudna av Anna på kyrkkaffe efter gudstjänsten.

Ofta fick hon besök av grannfruarna Ida i Klockaregården och Lotta i Storegården, familjerna Roman och Sandells, och många andra och då blev det kaffe med dopp.

Barn till bekanta familjer och släktingar från bl. a. Borås och Kinna kom och stannade i Klockaregården över somrarna. De fick bekanta sig med djuren, åka hölass, leka och ha roligt.

Vid födelsedagar kom alltid många gäster; släktingar, grannar och andra bekanta för att uppvakta Anna. Gästerna bjöds frikostigt på mat och dryck och jag undrar hur många liter kaffe som kokats under årens lopp i den stora kaffekitteln av koppar på vedspisen i köket.

Efter maken Anders bortgång 1942 blev Anna ensam i huset. Sonen Jean Broberg och hans hustru Signe och dottern Torborg med familj på Sjöbacka besökte henne ofta. Julen firades under många år i Klockaregården hos Anna.

De sista åren

Hösten 1961 hölls auktion på Annas möbler och tillhörigheter. Det hade samlats många föremål under nära 60 år och intresset för dessa var stort, när hemmet gick under klubban.

Under de sista åren då Anna bodde hos dottern Torborg, hade hon fortfarande krafter att emellanåt göra kyrkobesök. Hon var då över 90 år och hade ett gott minne när det gällde gamla tider. Hon kunde berätta detaljer om sina upplevelser i Amerika slutet av 1800 talet. Anna var över 92 år, och Horreds äldsta invånare, då hon gick bort den 26 febr. 1962.

Under hennes livstid uppfanns både radio, telefon och TV och hon förundrade sig mycket hur det var möjligt att se levande bilder från främmande länder.

Hon hade ett omväxlande och strävsamt liv och var alltid mån om andra människor. Trots att hon drabbades av många hårda slag, bl.a. gick fem av hennes barn bort under hennes livstid, minns jag henne alltid som vänlig och positiv.

Så här skrev Hedvig Scheele-Sörding i Borås Tidning i februari 1962 under IN MEMORIAM:

”Så har vi följt vår sockens äldsta invånare på hennes griftefärd. Det var 93-åriga fru Anna Bengtsson. Vi minns henne som Mor Anna i Klockaregården, så har hon verkat och verkligen gjort skäl för det vackra namnet. Att kallas mor och vara husmor på en gård med man och barn gav forna tiders kvinnor den vackra titeln. Och mor Anna var inte vilken mor Anna som helst – hon var en personlighet. Hon satte din prägel på både gård och livsrytm.

Hon tillbringade flera år i USA och kanske bringade hon en fläkt av den stora världen med sig i sitt hem och sitt tänkesätt. Hon hade charm, var kvick och rolig och hon älskade sitt hem. Då detta senare i höstas gick under klubban, kunde man avläsa hur hon under många, många år samlat och vårdat de kära föremålen som utgjort trevnaden i hennes gästfria Klockaregård.

Vad dessa rader vill säga är, att en kvinna kunde, trots forna tiders hårda slit med lanthushåll och djur, ändå skapa ett trevligt hem. Vi minns henne knogande på tunga mjölkhinkar nerifrån slätten upp för åsens backar hem till gården. Vi minns henne sittande på hästskjuts med digra ägglådor ner till samhället. Vi minns henne inte minst, då hon som vacker glad värdinna hälsade välkommen till dukade festbord. Det var fest över mor Anna och hennes hem. Hon skapade fest! Hon drabbades av hårda och djupa sorger, men hon bar dem med kraft och intill de sista levnadsåren bevarade hon sitt huvud klart och redigt.

Hon myllades ner en vacker vinterdag i en myckenhet av blommor och följd av många, många vänner. Ett vackert slut på en vacker levnad.”

Källor: Släktföreningens bok, Svenska gods och gårdar, intervjuer med släktingar och gamla Horredbor, anteckningar från Anna och egna minnen.

Vallda 2014-07-04, Kjell-Åke Brorsson