Lördagen den 7 mars 1992 var jag, tillsammans med vår ordf Pelle Torkelsson, på besök hos Dagny Svensson i Gullberg. Pelle är ofta hos Dagny och hjälper henne med bl a trädgårdsarbete. För mig var det första gången, men jag hoppas inte den sista.

Dagny bor i samma stuga där hon bott sedan tidiga barnaår. Hennes äldre syster Nanna har också sitt hem där men vårdas numera på Skene Lasaretts långvårdsavd. Föräldrarna var Johan Svensson och Beda Torkelsdotter och morfadern var Andreas Torkelsson. Dagny tillhör alltså Andreas-grenen i vår släktförening.

Gullberg Backagården är den officiella benämningen på gården och den ligger också mycket riktigt i en backe. Bostadshuset är byggt under senare delen av 1700-talet. Vid renoveringarna har den gamla stilen bevarats på ett mycket varsamt sätt. Dagny har också samlat på sig en hel del minnessaker som pryder hemmet och minner om tider som varit.

Dagny hade mycket att berätta om sitt långa liv och om släktingar som hon mött från tidiga barnaår. Numera lever Dagny ett stilla liv där rörligheten är begränsad till följd av sjukdom, men berättarglädjen blommar ut när tillfälle ges. Och minnet är det inget fel på.

Dagny får själv berätta:

Jag föddes här mittemot den 2 februari 1904. Min syster Nanna föddes där fyra år tidigare. Olasgårn hette dä då, nu ä de ju Högen å alla möjlia namn.

Mina föräldrar hette Johan Svensson och Beda Torkelsdotter.

Pappes farbror hette Anders Stefansson han va så riker. Han ägde hele byn här och han ägde allting långt bort åt Månsagården till. Pappa reda sig dåligt där nere, kan skulle ju köpa både häst o kor. Då sa gubben Stefansson te pappa att da ë bättre du flöttar rätt över vägen upp te Backagårn for dä ä ett mindre ställe. När gubben dog så gjorde pappa dä.

Jag var bara tre år då, men jag minns att pappa köpte en järnspis när vi flötta in här. Jag tror jag har en räkning på spisen nånstans.

Jag gick i Gullbergs skola, fortsatte Dagny, den ligger här intill. Vi gick varannan dag. En av lärarna hette Vinblad och han var god vän med pappa. Jag minns att jag var besviken för att jag inte fick ha med mig mjölkaflaska och matpaket som dom andra barnen. Jag måste gå hem och äta, vi bodde ju så nära.

Mamma kokade karameller som hon sålde från ett stånd på Kinna Marknad. Nanna brukade också vara med. En gång när dom skulle åka till Marknaden skulle jag vara ensam och då fick jag med mig mjölkaflaska och smörgåspaket till skolan. Det tyckte jag var roligt.

Skollärare Olssons hushållerska hade blivit sjuk och Olsson kom tofflandes hit, Daagny, sa han alltid, du kan väl komma hem och hjälpa Hilma, min hushållerska har blett sjuker. Jo, de kan jag väl göra, sa jag. Jag trodde att jag bara skulle hjälpa henne att sopa lite. Men jag fick göra allting, för Olssons fru var så sjuker. 13 år var jag då.

Detta var ingen stor gård, pappa hade tre kor och en häst. Pappa skulle alltid ha häst. När han inte hade nåt annat att göra kunde han åka och sälja fisk. Ofta hjälpte han andra med hästkörslor. Å så hade vi skog. Men när pappa fick hjärnblödning sålde vi halva gården till ett grannställe.

Vi var ofta te Ahlbergers och hälsa på. Mamma var mycket god vän med Augusta. Hon hade det svårt. Där fanns inga pengar. Ahlberger velle umgås med stora gubba i Skene. Augusta jämra sig ofta för mamma och sa att hon inte hade vad hon behövde till huset.

Vi tyckte det var fint hos Ahlbergers, där var skick och fason. Det var högtidligt att gå dit.

Nanna och Edit höll ihop så märkelit. Det var sån sorg när hästen Pontus dog. Det var inte lönt att gå dit, för dom skreke nånting så hemskt.

Dom hade en hund som hette Siv och många katter. Jag minns att dom kunde ha kättlinga i förklädsfeckera när dom laga mat.

Dä va lite finess hos morbror Ahlberg, han velle va fin påt och vi skulle läsa te maten. Det var den yngsta som skulle läsa te maten, da va inte värt att slarva eller skoja vid matabort. Vi feck lära uss lite skick och fason te Ahlbergers. Vi foga uss i detta å vi såg upp till dom på ett sätt. Här var också bonnslit, pappa och mamma var ju vanliga och väldigt noga med att vi skulle läsa te maten, det var vi inte bortkomna med när vi kom till Ahlbergs, det var inte lönt med annat. Märta läste högt te maten hon var ju yngst.

De höll mycket strängt på att de var utav prästasläkt. I förmaket, som vi säger, hängde fotografier. Det låg till vänster och där var präster över hela vägga.

Det var en präst ifrån Veddige, som jag aldrig blev bekant med, när han kom in i rummet så bocka han sig för varje präst på vägga. Vi barn skrattade, men vi vågade inte göra det så han såg oss. Vi va laia och fulla av skratt. Edit är humoristisk hon var med på veabacken när vi skratta. Märta däremot hon tog det så allvarligt.

Anna va fin, hon va så bra. En gång när vi satt i köket och skrev ut en annons för Ebba, hon hade inget arbete. Vi skulle hjälpa till med en annons som skulle in i tidningen. När vi var färdiga skulle tösera följa oss till stationen för att lägga på brevet, men Anna sa att vi behåller de tills i morron. Vi undrade naturligtvis varför.

Vi tittade efter annonsen i tidningen och efter några dar kom annonsen. Då stod där Flicka utav bättre familj, det hade Nanna naturligtvis inte skrivet utan Anna hade fyllt i det.

Tänk va fina kalaser vi hade hos Moster Anna i Klockaregården (Horred). Moster Anna tog emot oss där, va vänlig hon var och rar. Torborg hon fick arbeta, för moster bjöd alla människor på middag. O milde såna kalas. Riktigt gammalmodigt va dä. Det var gräselit med folk i Klockaregårn vid auktionen efter Anna.

Vi var på Vilgsberg i Fotskäl också och det var roligt. Karin var där, hon var ju inte därifrån men hon var där mycket. Det var Karlsa tös. Dom koka mat i källarn på sommaren för det var så mycket folk med drängar och stort lantbruk. Dom bodde i den lilla stugan på gården. Där va ett levane i den stugan. Dom festade redit, Karl och Erik hette poika. Erik ägde sedan Storagårn i Hajom. Vi var där på nattera också ibland. Vi hade ju inte så mycket annat roligt förr, än att hälsa på släkta och våldgästa.

Vi var ofta i Gussås som barn. Det var ett roligt ställe. Vackert och snyggt. Moster Fina höll så rent. Va folk där va. Moster Fina skar ner stora köttstöcken med sina skarpa knivar. Dom hade källarn över gårdsplanen med stenplatter på. Mjölkafatena stod i ordning för dom skulle skummas i turordning och gud nåde den som tog fel fat. Moster Fina var så högijudder.

Dom hade tandborstar i väldig ordning i köksfarstun. En gång påstod någon att David tagit fel tandborste, då blev det ett himla liv.

Huset på Gussås var gulmålat förstår du, med en fin trädgård. Dom hade plommon och äpplen och päron. Julia var sån trägårdsmästare och secket jordgubbsland hon hade. David gjorde leksaker åt oss och vi hade lekstuger mellan träna.

Morbror Johan (Johan Adolf Torkeisson) va en fin man. Jag tror inte han var i Kinna by och handla eller nåt sånt där. Jag såg heller aldrig nån sprit i Gussås.

Sånt stort köksbord de hade på Gussås. Och så hade de tallrikar med Oskar II på. Vi åte så vi höll på å äta ihjäl oss innan vi kom te botten så vi feck se gubben.

Rupert friade till Julia då. Han kom med lackskor, tippiga i franska modellen. Å så hade han på nåt vis fått sig en cykel, dä va nånting förstår du och då skjutsade han oss barn. Han satte upp oss på stången och gick omkring me oss på cykelen. Tänk att barnaminnet kan hänga med så. Det var våra raraste semesterdagar att vara i Gussås.

Dom hade en torpare på Gussås som skulle ner till jordbruksarbete och då fick Nanna och jag springa barfota upp i skogen och tinga ner Krischan, som han kallades. Han hade en sked av horn som han åt med. När han ätit färdigt torkade han åna på böxera och stoppa sen ner den i bordlådan. När han gått, tog tösera fram skeden och diska den.

Det var fina töser Gussåsetösera. Dom var så eleganta, med sina fina hattar. Dom våga inte visa morbror Johan hur många hattar dom köpte, för dom va la dyra. Då gömde dom hattarna under kjolen när dom kom i backen upp till Gussås.

Å så dansa vi, dom spela fiol Julia, David och Johan, ja allihop spela fiol. Vi tände en brasa i kakelugnen, sparka undan mattera och så dansa vi. Morbror Johan låg på soffan och småskratta. Han hade skägg.

Jag minns när jag var sju år och han sa, “dansa mä tösa så ho får lära se”, och så skrattade han där han låg på soffan.

Vi har dansat här i denna stugan också. David var här och spela. Vi dansa på golvet här och hade förtäring inne i rummena. Vad vi hade roligt i Gussås, vi gick hellre dit än till Botaskår där pappa hade sitt föräldrahem.

När dom hade skurat golvet i köket på Gussås var det skinande rent. Då la dom gråpapper över golvet for en timmas tid, innan det torkat riktigt. Vi fick inte gå på det med detsamma.

De slakta och baka till jul och jag har riktit för mig att de la ner brödkakera i säden i säabinga där uppe. Det låg en liten söt borste på en hylla, varje kaka skulle borstas noga. Där uppe var också klädesföråd. Där luktade det naftalin, för dom hade så mycke muffa och pälskragar. Där låg vi töser Alma, Anni, Nanna och jag. Vi låg däruppe å Gud va där lukta naftalin, men det brydde vi oss inte om. Det var så roligt i Gussås.

Min bror Stefan, dog när han var 20 år. Han blev illa förkyld, det gick upp åt örat och blev inflammation. Han låg länge och bara kräktes. Sent en kväll kom doktorn. Han undersökte Stefan och sa att det var nånting annat, han måste till lasarettet ögonblickligen. Då var det hjärninflammation. Han blev opererad flera gånger. Pappa blev som tokig, pojken var ju allt för honom. Nanna kom hem ifrån Skara och mamma och Nanna fick skiftas vid och vara på lasarettet och vaka. Pappa han gick omkring och ropa pojkens namn och var alldeles vansinning, men mamma tog det från den andra siden mer religiöst. Hon menade att det var meningen så, men pappa han fatta ju inte det. Han hade planerat för pojken och att vi skulle ha så stort jordbruk.

Min syster Nanna hade tagit realen per korrespondens och hennes första plats blev i Skara hos en familj som hette Nilsson. När Nanna hade varit där i 25 år fick hon ett guldarmband. Nilsson hade en affär i Skara och när de gamla dog var det ingen av barnen som ville fortsätta affärsrörelsen. Därför blev det så att Nanna tog över och fortsatte verksamheten. Nanna stannade i Skara i 47 år.

Förr åkte vi på långa semesterresor. Vi gjorde fyra långresor, 22 dagar varje gång. Vi for till Vien ett år och till Venedig. Ett år var vi i Paris.

Nanna lärde sig engelska och tyska, men franska gick inte så bra. Hon var i England många gånger, men inte jag. Jag var så rädd för att flyga. Men Nanna var där i månatal. Nanna tog hit dom där engelskorna så vi låg sju fruntimmer här i flera nätter.

När jag var med i sångkören framträdde vi bland annat på Stadion i Stockholm och sjöng. Det var en fin upplevelse. Jag har också semestrat på olika ställen i Sverige från Skåne i söder.

En gång reste vi med tåg från Mariestad till Åre. Vi bodde då på tåghemmet i 15 dar. Vi vandrade på Åreskutan, det var vid midsommartid.

Från semesterresor till Öland och till Dalarna har jag många vackra minnen. Jag köpte en lådkamera när jag var ung och den har jag använt flitigt. När vi nu sitter och tittar på dessa foton så väcks minnena till liv igen.

Otto Johnsson, min mammas systers (Augusta Torkelsdotter) karl, lämnade sin hustru Augusta och for till Amerika. De hade två söner Sigfrid och Ernst. Augusta hade så ledsamt, denna rara människa, hon bodde i Kinnaström. Ernst, yngste sonen, skulle gå balansgång på en bräda över åna. Han ramla i och dränkte sig. Sigfrid flyttade uppåt landet till Jämtland och gifte sig där.

Moster Berna (Bernhardina Torkelsdotter). Ja det var synd om moster Berna, hon var ensam, hon var inte gifter. Hon strök glansstrykning. Dom hade manschett och kraghistorier förr, och prästerna hade kapper. Sånt stod hon och strök och försörjde sig med.

Gubben Andreas Torkelsson, min morfar, ägde flera gårdar och var riker. Men han söp och satt på tinget. Mamma körden dit i kärra med häst. När han dog var han utfattig. Vart gjorden å sin förmögenhet?

Mamma Beda och moster Berna skötte gubben under hans ålderdom tills han dog 1893. Berna fick sedan försörja sig som strykerska och mamma bodde i en lägenhet och gjorde konfekt och kokade karameller som hon sålde till begravningar och på Kinna marknad. Sen träffade hon pappa och gifte sig. Det var 1900.

Mamma kom inte ihåg var Andreas begravdes, mamma va alldeles ìfrån sig, hon sa “de ä la märkelit att jag inte vet var far ä begraven”. Han bodde på Sprakared i Örby socken när han dog, men han kan vara begraven i Kinna för där bodde han tidigare.

Men att mamma inte viste var hennes far är begraven det retar mig. Jag begriper inte hur det var vulet förr. Hon var 27 år när farn dog, hon borde la veta var han begravdes. Inte nåra bekanta vet heller.

Mamma var yngst av sina syskon, hon föddes 1866. Nästan alla barnen föddes när föräldrarna bodde på Arvidsgården (mitt emot gamla posten i Kinna). Evert hette en av pojkarna. Han kallade sig Arvidström när han kom till Stockholm. Arvidsgården var inte den byggnad som står där nu utan en liten röd stuga som låg på andra sidan vägen.

Evert kom som springpojke till Stockholm, det var en karl som tog med sig honom dit. Han fick bra plats och till slut fick han egen affär. Sonen Hans övertog sedan affären, den låg på Drottninggatan 72. Dom sålde filtar och olika tyger som herrkostymtyger. Det var inte storslaget men han reda uppet. Evert var i Stockholm hela sitt liv från det han var en liten pojk.

Hans Arvidström från Stockholm kom hit, det va när jag tog körkort 1960 tror jag, och ville se var fädernegården låg. Dom trodde att det var det palats som ligger där nu.

Dom gick in till Ludvig Svensson och fråga frua efter Torkelsson, men hon kände ju inte till det. Men hembiträdet, Anna Melin, stod bakom dörren, jag har talat med henne om det så hon visste hur det va. Hon ringer till mig och sa att det är säkert dina släktingar. Var är dom sa jag, dom är på Kinna Hotell. Jag ringde till Kinna Hotell och fick prata med Inga och Hans Arvidström och dom kom hit. Jag dukade i trädgården med kaffe och likör, det var en vacker lördag. Det var mycket roligt och sen var vi i Stockholm hos dom.

Moster Johanna (Andreasdotter) var gift med Kinnman (Johannes Johansson) och deras barn hette Nora och Vilhelm.

Dom bodde nere vid Kinnaström. Johanna och gubben Kinnman dog samtidigt, det var 1918. Mamma tog med sig oss barn dit på begravningen. Det stod två kistor där. Lång tid efteråt såg jag de två kistorna stå på gräset här utanför. Jag hade svårt att sova på nätterna länge efter. Det skulle mamma aldrig gjort, ta med sig oss på begravningen. Det var ju krigstid också.

Nora gifte sig med Leander Hultén och de bodde vid den gamla dansbanan i Kinnaström. Nora och barna var med i Jehovas vittnen och pappan fick inte ro i huset för Bibeln låg på bordet och Nora slog i bordet med barna ikring och gubben va alldeles husvill, han va ju inte medlem.

Han gick till kh Herder Block och prata för han var inte “kar te o bärja sek”. Mamma kom ihop sig med Nora ibland för hon skällde på mamma.

När jag jobba hos Pettersson och Tisell, jag var där på lagret i 29 år, hade jag en arbetskamrat som var med i Jehovas vittnen. Men han var inte sån som Nora, han var så snäll så. Han kom hit en gång och hade med sig en gubbe för att predika för mig, men jag sa ten: “lägg ihop boka för vi har så mycke roligt att prata um”.

Vilhelm flyttade till Öxabäck. Jag kände Vilhelm, men vi var inte mycket tillsammans han kom hit nån gång med ål. Men mamma sa att för livets tider du får flå ålen för jag kan inte göra det.

Dagny Svensson i Gullberg har som läsaren av dessa rader säkert förstår en berättarglädje utöver det vanliga. Jag hoppas få återkomma med fler intervjuer men tyvärr är Dagnys hälsa för tillfället inte den bästa.

Gunnar Ahlberger

Artikel från medlemstidningen nr 8, juni 1992.