Sven Eriksson – Vävaren i Mark

Sven Eriksson, en av våra släktingar, levde mellan 1801 och 1866. Sven Eriksson hade en stor förläggarverksamhet och startade Sveriges första mekaniska bomullsväveri, Rydboholms Konstväfveribolag, 1834. Sven Eriksson startade bland annat även ett mekaniserat bomullsspinneri i Rydal och anlade Svaneholms väveri år 1852.

Följande text är hämtad från ”Läsebok för Folkskolan” utgiven 1922.

Vävaren i Mark

Sven Eriksson
Sven Eriksson

I den så kallade  Knallebygden har befolkningen i århundraden sysslat med spånad och vävnad. Framför allt gäller detta om Marks härad i Boråstrakten. Förr i tiden besådde man där sin jord med lin och hampa, och den gamle ”marbon” beräknade, hur stor avkastning han skulle få av jorden, inte i skäppor säd som andra bönder utan i alnar väv. När linet blivit bråkat och häcklat, samlades kvinnorna och ofta även männen turvis i varandras stugor, och så tog spånaden vid. På det sättet sparade man ljus, och så kunde man under vinteraftnarna förnöja varandra med att förtälja gamla sagor och historier. Därefter sattes vävarna upp i de små stugorna, och ”dunk, dunk” lät det sedan nästan hela dagen.

Men riktig fart tog vävnadsarbetet här först i början på 1800-talet, sedan man börjat begagna det billiga bomullsgarnet. Det var en duktig bondhustru, mor Kerstin på Stämmemad, som först använde denna råvara. Hon hade en gång på beställning vävt några vackra bomullsdukar åt en god vän. Men mor Kerstins man, som just skulle besöka en marknad, fick se dem och bad att få taga dem med och försöka sälja dem. Hon kunde ju väva nya under tiden. Det var mor Kerstin med på. Hennes dukar fick en strykande åtgång på marknaden.

Så fick den duktiga väverskan en ”samlad styver”, och för den köpte hon hem nytt garn och satte upp nya vävar, som hon sedan sålde. Snart pratade alla om ”hur mycket pengar kära mor på Stämmemad förtjänade”, och den ena efter den andra av grannkvinnorna började slå sig på bomullsväveri. I allmänhet arbetade de emellertid ej för sig själva utan för en så kallad förläggare, som lämnade ut garnet åt dem och betalade visst för aln av vävnaden.

Barnen på Stämmemad blevo alla tidigt satta att hjälpa till vid mors ”spolerock”. Bland dem var en gosse vid namn Sven. Det var en pigg pojke. Om sommaren fick han vakta kreaturen ute i skog och mark, men den sysselsättningen behagade honom just ej. Nej han ville slå sig fram på egen hand och ”söka förtjänster”. Och en dag begav sig ynglingen ut på vandring till Göteborg. Det var sex mil dit. Matsäck hade han med sig från hemmet. Vad skulle han göra i Göteborg ?  Jo, köpa in bomullsgarn till vävnader. Sven Eriksson ville ha garnet ur första hand för att få det så billigt som möjligt, och på något ”skeckebu” ville han inte vänta. Med två buntar bomullsgarn kom han tillbaka hem, och dem lämnade han genast ut till en väverska i orten.

Efter några veckor voro de första vävpackarna färdiga, och nu gav sig den unge ”knallen” ut på bygden. Prydlig tog han sig ut där han vandrade omkring klädd i den gamla marbodräkten med kortbyxor, långskuren rock och vita strumpor. Munter och fyndig som han var, blev han väl mottagen i stugorna och fick rask åtgång på sina dukar. Det blev att skaffa nytt garn i Göteborg, allt längre bort utsträckte marbo pojken sina handelsfärder. Många av sina vävnader fick han sålda i Borås och Göteborg. Seg och ihärdig var han och mycket klok och försiktig i affärer. Han sålde endast kontant och lät aldrig pruta med sig.

Snart blev det Sven värsta bekymmer, hur han skulle få sina varor sända till kunderna , för själv kunde han omöjligt hinna vandra till dem alla. Visserligen fanns en häst i hemmet, men den kunde inte undvaras där. Hur Sven Eriksson knogade och sparade, lyckades han till slut samla en summa pengar till inköp av en egen häst. Aldrig gick det sedan ur hans minne, hur det kändes, när han fick göra sin första affärsresa efter den hästen.

Ingen möda sparade den unge köpmannen för att få goda varor och omväxling i mönster. Detta var inte så lätt, ty de bästa väverskorna voro upptagna av äldre ”förläggare”, och nya mönster voro svåra att få. All Erikssons övertalningskonst och knipslughet behövdes också för att få väverskorna att arbeta hos honom i stället för hos förläggarna i Borås, som inne på sina kontor frestade med många ”droppe-koppar” och granna löften.

Med varje år växte affärerna emellertid, väverskor antogos flockvis, och deras antal uppgick på 1830-talet till 1500. Den unge köpmannen blev allt rikare men hade ingen lust att slå sig till ro med sitt företag, sådant det var, utan närde allt större planer. En gång, då han var på besök i Stockholm och fundersam vandrade på Storkyrkobrinken, stötte han ihop med en affärsvän från Göteborg. Med honom började Sven Eriksson tala om sina planer på att utvidga affären och vännen föreslog att man skulle resonera med en engelsk maskiningenjör, som just vistades i Sverige.

Sagt och gjort. På stående fot ritade engelsmannen på en bit gråpapper upp en plan till et mekaniskt bomullsväveri. Nu föll det liksom fjäll från Sven Erikssons ögon. Han såg redan i inbillningen sina femtonhundra väverskor tiofaldigade till antalet. Med iver antog han vännens förslag att i hemorten anlägga ett bomullsväveri. Så kom Rydboholms väveri, vid Viskans stora vattenfall, till stånd.

Emellertid ville Sven Eriksson ej övergiva handväverskorna, som grundlagt hans förmögenhet, utan dessa fingo fortfarande arbeta för honom.

Den nya fabriken var dock ej så lätt att sköta, som Sven Eriksson trott. Man gjorde stora förluster. Erikssons ene bolagsman måste göra konkurs, och säkert skulle han själv ha ”kastat yxan i sjön”, om han ej varit så seg och envis, som han var. Sven Eriksson var en av de människor, vilkas krafter växa med svårigheterna. Han övertog ensam affärerna , och efter åtskilliga års hårt arbete var han en skuldfri man.

Småningom växte ånyo Sven Erikssons förmögenhet och det oerhört, så att han vid sin död, år 1866, var miljonär. Förmögenheten låg dock ej blott i fabrikerna utan även i gårdar i trakten. Sexton sådana ägde han.

*  *  *

Sparsamhet och affärsskicklighet voro utmärkande drag för Sven Eriksson. Det är nog möjligt, att han, liksom de övriga förläggarna, var ”nidisk” av sig under de första åren av sin verksamhet. Väverskorna, som arbetade för honom, fingo nog ej mycket betalt. Men de voro vana vid att deras arbetsgivare betalte lite – emellertid ej mer än 5  à 6 öre för aln –  och vågade icke klaga. Många av dessa förläggare hade ju också börjat som fattiga pojkar. Senare,  då Sven Eriksson fått en säkrare ställning, blev han emellertid en mycket god husbonde för de tusentals arbetare som lydde under honom. Sin hjälpsamhet mot dem visade han särskilt vid tiden för kriget mellan nord- och sydstaterna i Amerika. Då måste vävnadsindustrin ligga nere, därför att ingen bomull stod att få, och stor nöd rådde i bygden. Men nu var det Sven Eriksson, som höll hungern borta från arbetarens dörr. Hundratals tunnor säd skänkte han bort. Sven Eriksson gav också stora summor till företag, som kunde bli hembygden till nytta så skänkte han ej mindre än 50.000 kr till Borås – Herrljungabanan.

Fastän Sven Eriksson blev en av sin tids rikaste män, var han alltid enkel och flärdfri. Långt in på 1840-talet bar han marbodräkten. Han var stolt över att vara svensk bonde, och herretiteln föraktade han. En gång under en vistelse i Stockholm hände det, att en affärsman ställde till en stor middag för att hedra honom. Det drog ut på tiden, och alla voro komna utom hedersgästen. Medan man väntade på honom, knackade en tarvligt klädd bonde på. Betjänten, som stod i tamburen, ville ej släppa in honom. Nej, han finge komma igen en annan dag ; grosshandlarn hade middag. Detta var dock något för starkt för ”bonden”, som ej var någon annan än Sven Eriksson. Han tog karlen i kragen, slängde honom åt sidan och marscherade in i salen, där han till allas förlustelse talade om äventyret.

Bland dem, som särskilt intresserade sig för Sven Eriksson, var även Karl XIV Johan. En gång, då den märklige marbon hade företräde hos kungen, frågade denne, om det var Sven Eriksson, som först börjat med bomullsindustrin i Mark. ”Nej” svarade Sven Eriksson ”det var min gamla mor”. Då sade kungen: ”Det skall hon ha någonting för”, och så skickade han henne en dyrbar guldkedja, som ännu finns i släkten.

Läsebok för folkskolan, omslag.
Läsebok för folkskolan, omslag.

De sista femton åren av sitt liv var Sven Eriksson bosatt på Rydboholm. Aktad och ärad levde han där, glad över alla de trevna hem, som växte upp runt omkring honom. Det var ej blott fabriksvävnader, som år från år såldes i allt större mängder; även i hemmen vävdes mer och mer. Sålunda avstämplades på Borås tullkammare år 1856 icke mindre än 11 miljoner alnar handvävda bomullstyger.

Ännu idag väves det mycket bomullstyg i de små stugorna i Marks härad. Fabrikstygerna, som kunna tillverkas fortare, bli ju mycket billigare, men de äro ej så starka och sällan så vackra som de handvävda. Och därför har efterfrågan på dessa blivit allt större under de sista åren.

Källa: Vävaren i Mark, ”Läsebok för Folkskolan” från 1922. Författare: Marie Louise Gagner.

Vidare läsning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *