Bengt Larsson i Sjögärde var väl den av bröderna som utmärkte sig mest. Folket i Tostared mindes inte utan stolthet och beundran hur han på 1690-talet satte sig upp mot en kronans befallningsman från Göteborg. Dessa kungliga fogdar var inte välsedda och på sina färder våldgästade de ofta befolkningen och krävde omåttliga uppoffringar av den. Så hade skett åtskilliga gånger tidigare i Tostared, så det låg alltid spänning i luften så fort en sådan herre och översittare uppenbarade sig.
Sjögärde hade skjutsplikt gentemot kronan, och skulle ställa kusk och hästar till förfogande när en kronans man så begärde. Vid ett tillfälle på våren 1690 kom en konstapel Hultén med sitt följe från Göteborg för att resa vidare till tingsplatsen i Skene.
Det var mitt i vårsådden och allt gårdsfolket var ute på åkrarna och alla hemmanets hästar var hårt upptagna. När konstapel Hultén begärde skjuts fick han till svar av Bengt att det inte fanns tid för gårdens folk att skjutsa herrarna när marken krävde sitt. Konstapeln ilsknade då till mot den trilskande bonden och hotade honom med påföljder. Bengt Larsson svarade att här i Tostared hade en konstapel liten makt och att denne förresten kunde drag fanen i våld.
Konstapel Hultén svarade med att uppstudsiga bönder hade man knäckt förr och att tingsrätten nog skulle ge honom ett strängt straff med både böter och en tid på fästning. När Hultén ånyo krävde att skjutshästarna skulle hämtas, så bevarades hans framställning av Bengt Larsson med att om inte Hultén omedelbart försvann med sitt följe från gården skulle han få ett saltskott i ändalykten så att han inte kunde sitta på flera månader. Någon skjuts blev det inte denna gång men så småningom kom det en stämning genom en nämndeman. Bengt Larsson instämdes till sommartinget och fick där svara för sitt tilltag. Denna gång blev det bara böter, kanske för att Bengt hade en hel bygd bakom sig i sitt hat mot denne översittare. (Se Marks sommarting 1690).
Men Bengt Larsson hade ofta krångel med rättvisan och var instämd till tinget i Skene åtskilliga gånger. Bland annat för sin vägran att utföra ålagda vägunderhåll. Enligt Kungliga Majestäts och häradsrättens beslut hade underhållet av de allmänna vägarna i Marks härad fördelats på alla gårdarna i häradet, Sjögärde med flera gårdar I Tostared hade vägröjningsskyldighet av allmänna landsvägen mellan Borås och Varberg på en sträcka av några hundra meter mellan Kattunga och Sundholmen. Sjögärde låg mer än 2 mil från denna plats medan bönderna i Kattunga, där detta vägavsnitt låg, hade sina vägunderhåll anvisade långt uppe i Skene och Kinna. Det var ju omöjligt att hålla en väg i gott skick när den låg nästan en halv dagsresa bort från hemmet och det var dessutom svårt att komma överens med de andra väghållningsskyldiga, som hade angränsande vägstycken, om gemensamma åtgärder.
Detta underhåll innebar att man skulle hålla vägen i gott stånd och att den skulle grusas vid behov. Vägdikena skulle rensas minst en gång om året, så att vägarna vid regnperioder inte stod under vatten.
Mot detta tungrodda system protesterade Bengt Larsson högljutt och ville att tingsrätten skulle bättre fördela vägsträckorna, så att han och många andra kunde få sin underhållssträcka på närmare håll. När inte häradsrätten lyssnade på hans begäran, vägrade han helt sonika att utföra något som helst arbete på vägen och han agiterade också bland de övriga bönderna för att även de skulle protestera och vägra utföra vägunderhåll alltför avlägset från hemmet.
Nämndemännen hade att inspektera vägarnas beskaffenhet och godkänna utförda arbeten och fick mycket besvär med hans trilska och ”släpade” honom gång på gång inför tinget i Skene.
Varje gång dömdes han till dryga böter, men han vägrade envist att betala dem och uppfördes gång efter annan på restlängd. Detta resulterade i att Bengt Larsson, så fort han såg en person från överheten, blev som förbytt, antingen det gällde kronans eller kyrkans herrar. Herrefasoner och översitteri var det värsta han visste.
Med kyrkoherren i Surteby, Laurentius Flodérus, låg han också i ständig fejd. Det var väl lite si och så med Bengt Larssons och även hans bröders kyrkogång och det hände ofta att de satt och drack öl och spelade kort under gudstjänsttid. De få gånger han ändå bevistade högmässan störde han ordningen genom buller och han lämnade kyrkan innan mässan var slut. Han vägrade också envist att betala sin prästegäld. När kyrkoherden någon gång tjänstgjorde i Tostareds kyrka så dundrade han från predikstolen om sjögärdebrödernas ogudaktiga leverne, dryckenskap och uppstudsighet. Det var liksom en envig dem emellan.
Men Flodérus var inte helt omtyckt av de övriga församlingsborna heller. Han var känd som en grinig och gniden man. Hans långa och entoniga domedagspredikningar var en plåga för dem alla. Han höll noga reda på att det inte förekom otidiga sängelag, dvs. att första barnet i ett äktenskap inte föddes förrän nio månader hade gått efter vigseln. Annars krävde han kyrkogång och böter. Han beivrade med stränghet sabbatsbrott, vilket innebar att man inte fick utföra något arbete efter helgmålsringningen klockan sex på lördags kväll till solgladningen på måndagsmorgon, med undantag för husligt arbete och skötsel av sina kreatur.
Detta var vanligt under slåttertiden, då mången bonde ville slutföra arbetet på åkern och sedan bjuda på slåtteröl. Det sistnämnda innebar, som amen i kyrkan att de inblandade inte orkade gå i högmässan dagen efter och det var samma som brott mot kyrkoplikten. Kyrkoherden förhandlade därför ivrigt med Bengt Larssons husbonde, major Gustaf Örnevinge, för att få Bengt avsatt från sin åborätt till Sjögärde.
Men den som hade brukningsrätt (arrende) hade en stark ställning och kunde inte utan vidare avhysas från bruket på gården. Till Marks härads ting 1705 hade godsägaren Major Gustaf Örnevinge, inlämnat en anklagelseskrift och efter Kyrkoherde Flodérus vittnesmål beslöt häradsrätten att skilja Bengt Larsson från sin brukningsrätt på Sjögärde. Man gjorde en typ av ”rockad” det vill säga att Bengt Larsson förflyttades med sin familj till gården Vrå i Torestorps församling, där hans syster Anna och hans svåger Per Persson bodde, och dessa fick flytta till Sjögärde i Tostared som brukare.
Kyrkoherden gnuggade förmodligen sina händer vid tanken på att han slapp denne besvärlige och bångstyrige församlingsmedlem, som bara gav honom problem. Men bara för en kort tid – det fanns ju fem bröder till Bengt i Tostared.
Bengt Larson framlevde sitt liv under mycket jämmer där borta i Torestorp och levde under mycket knappa omständigheter. Han ansökte om att få bli soldat i Sunds rote i Torestorp och antogs enligt generalmönsterrullan den 6 januari 1715 vid Livkompaniet vid Elfsborgs Regemente med nummer 34 under soldatnamnet Sundman. Han var då 62 år och att han antogs var väl enbart av den enkla anledningen att krigen tagit så hårt på manskapen som Bengt kunde enrolleras vid en så hög ålder. Generalmönsterrullan för 1717 anger dock att soldaten Bengt Sundman kasserats på grund av för hög ålder, som då angavs till 64 år. Detta är den enda notis angående barnens i Sjögärde ålder, som någonstans finns upptecknad. Bengt Larsson Sundman bör alltså vara född ungefär 1653. Med tanke på namnreformen på den tiden torde hans bror Börje ha varit äldre.
Bengt besökte ofta sitt hem i Tostared, speciellt efter faderns död och ställde till med bråk. Egenmäktigt lade han beslag på en del av faderns inventarier och svågern Per såg sig därför åtskilliga gånger föranlåten att instämma Bengt vid tinget i Skene för olaga intrång och egenmäktigt förfarande. Bengt avled i Torestorp 1720 och hans hustru 1730. Deras båda döttrar gifte sig i Örby.
Källa: Linblomman, av Rolf Ekelund 2005.
Kjell-Åke Brorsson, Anna Stina-grenen i november 2014.