Oscar kåserar: Min mormor och hennes syskon

Så här i 45-års åldern är det mycket av det som berör minnen från de unga åren som fallit i glömska, men tack vare att jag har återflyttat till min barndoms trakter i Stockholms södra förorter så har en del vaknat till liv. Jag kan se mig som femåringen med ljusa lockar leka, plocka kastanjer i parken bakom mitt nuvarande hus. Jag minns en del av de möten jag hade med mormors släktingar, en del karaktärer slog rot snabbt och har hängt med. Den där morbror Elis, inte var han min morbror men han kallades det när jag var med. Egentligen var det min mammas morbror.

-Sitt still, sade han och förebrådde mig så till den milda grad att de andra vuxna i mormors syskonskara tittade snett på mig och tillrättavisade mig de också under något trist bibelmöte hemma hos moster Rut.  Att han nöp mig och blåste mig i nacken så att jag inte kunde sitta still, var det ingen annan som såg. Han skojade och var påhittig. Det blev min favorit av alla de där syskonen. Min son fick ärva sitt namn efter honom.

Rut, (1902) hon var äldst av syskonen och bodde i Göteborg. Hon bodde vid en vändplats för spårvagnen, tror det var i Västra Frölunda.  Hon hade ”gröna fingrar”, hela hennes balkong var ett grönskande, väldoftande hav av blommor.  Redan då tyckte jag att hon var hemskt gammal. Hon hade hårnät över det vita håret. Det var något speciellt med henne utifrån den religiösa övertygelsen de hade, hon var utvald på något sätt och det märktes att syskonen såg upp till henne, hon var en av de som utvalts till att bli en ängel.

De flesta av syskonskaran bodde i Västra Götaland. Som jag minns det var det bara Lilly och mormor Ragnhild som bodde i Stockholm, det fanns en moster Gullan som bodde i Kallhäll utanför Stockholm. Henne tror jag inte att jag såg så mycket av.  Men min mor och mormor har uppgett att de bodde där en tid när mamma var ung.

Lilly bodde i Årsta, Södra Stockholm. Hon hade en liten pigg man som kallades Acke. Jag tror att han också hette Oscar. De bodde i en liten tvåa högst upp i huset. Mitt absolut starkaste minne därifrån var en grå katt, typ en jättekatt som alltid väste och var otrevlig när man steg in i trapphuset. Lilly var också den i syskonskaran som tog ansvar och skötte om mormor när hon blev för gammal för att sköta om sig själv. De här två syskonen ägande sig åt homeopatmedicin vid krämpor eller ibland för att förhindra eventuella framtida symtom. Lilly tyckte också att en daglig skvätt whiskey var bra för mormor där på vårdhemmet, det uppfattade jag som rätt oortodoxt i Jehovas vittnens kontext.

Vivan och Marcel Wolf, de hade en collie och bodde i ett grått hus någonstans i trakten av Åmål om jag minns det rätt. Marcel var en lång man med mustasch och en bestämd, tysk attityd. Vivan minns jag, men inte så mycket mer än att jag uppfattade henne som ung och hennes man som gammal. Mina första jordgetingstick fick jag i anslutning till deras hus.  Barn minns och gör uppenbarligen alldeles egna iakttagelser.

Var och när Jehovas vittnen kom in i släkten har jag ingen kunskap om, men den strikta tolkning som syskonskaran stod för har haft förödande konsekvenser för umgänget och har skadat relationerna. Var man inte med dem, så var du ingenting. Nollexistens och en nedlåtande attityd. Det har så klart påverkat min familj, kanske i flera generationer.

Hur som haver, så var mormor Ragnhild en legend i rörelsen. Hon hade ett gott anseende efter alla de uppoffringar hon gjorde för organisationen. Hon cyklade land och rike runt, träffade hög som låg med en brinnande lust att delge omvärlden att de snart skulle dö om de inte tog till sig Guds ord. Hon var särskilt stolt över att ha predikat för kungligheter. Hur hon träffade morfar och historierna kring det är höljt i lögner och mörker. Så här i senare dagar när min lust att släktforska ökade fick jag en lite annan bild av hur det gick till. Han dog inte som uppgivet, han dog inom ramen för Norrköpings fängelse. Om det var lusten att omvända en brottsling till en from eller ren och skär himlastormande kärlek vet jag inte, men det blev en generation till i alla fall. Så värst många år höll inte deras relation, morfar (1910) dog 1953 och mamma blev född 1949.

Sett i backspegeln så var samtliga syskonen Hultén ganska gamla när jag kom till på 70-talet. Av geografiska och religiösa skäl så var kontakten med släkten rätt sporadisk för att sedan upphöra helt när även jag blev gammal nog att välja själv, och dessutom gav mig hän åt världsliga lustar.

Den sista jag träffade av dem efter mormors död år 2000 var Lilly när hon i oförtröttligt trogen tjänst sålde Vakna och Vakttornet vid Gullmarsplans T-banestation.

Efter Ragnhild (1907) blev det en dotter (1949), min mamma. Hon i sin tur födde två pojkar, varav jag (1970) är den ena. Jag har en son (2002).  Min bror (1974) har fått tre pojkar (2000, 2002, 2014). I den moderna tidens familjestruktur så har även de lite halvsyskon, fostersyskon, mammor och pappor lite hit och dit. Modernt och härligt.

Oscar


Under juldagarna kom det ett e-brev till släktföreningen. Det var från Oscar Ruderstad i Stockholm som sökt information om sin släkt på nätet och då hittat till vår webbplats ”Annika och Torkel i Berg” och artikeln Dagny Svensson i Gullberg där Dagny berättar om Oscars mormors mor Nora (släktboken Andreas-grenen nr 13). Oscar undrade om vi hade mer information om ”Andersson Hulthén” grenen. Efter lite grävande i släktboken kunde vi konstatera att Nora var barnbarnsbarn till Annika och Torkel och hade 7 barn tillsammans med Leander Andersson Hulthén. Mer information fanns tyvärr inte i släktboken. Istället visade det sig att Oscar hade en fantastisk berättelse om syskonen Hulthén och kunde fylla i flera luckor i släktboken.

Vad har du för berättelse du skulle vilja dela med dig av?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.