Familjen

Arrendator av Klockaregården från 1927, efter sina svärföräldrar, var Claes Johansson. Han var född 1878 och dog 1940. Han var från Nolhagen och hans hustru var Ida Charlotta, född Karlsdotter, var född 20 februari 1880 och dog 6 september 1956.

Claes Johanssons föräldrar var Johan August Pettersson och Charlotta Henriksdotter. Idas föräldrar var Karl Bengtsson född 13 januari 1855 och Anna Johansdotter född 11 november 1854. Karl Bengtssons bror Anders, som också bott på gården, hade 1901 gift sig med Anna född Persson, dotter till vår släktgren, Anna Stina. De arrenderade gården på andra sidan vägen, som också heter Klockaregården, alldeles nedanför kyrkan.

Ägare av Klockaregårdens mark och ladugård var då Istorps pastorat och gården har arrenderats av samma släkt under flera generationer. Bostadshuset ägdes av familjen.  Claes och Idas bror Oskar skötte jordbruket, innan barnen vuxit upp och kunde hjälpa till.

Claes och Idas barn var: Ottilia född 1907 och dog 1991. Hon var gift med John Johansson från Sjöby ( Kusen ). De hade inga barn.  Bertil var född 1909 och dog 1983 och ogift.  Harald född var född 1911 och dog 1994 och ogift.  Karin var född 1913 och dog 1990.  Hon var gift med Johannes Johansson från Stommen  (Karsas ) De bodde på gården Stubbabacken, som ligger efter Lindhultsvägen. Karin och Johannes fick tre barn: Inger, Bo och Anna-Karin. De två sistnämnda är avlidna.

Familjen Claes Johansson uppehöll kyrkovaktmästaretjänsten från 1912 till 1946. Mellan 1942 och 1946 dock endast innetjänsten. Det var mycket arbete med klockringning, gudstjänster, bröllop, grävning vid begravningar o.s.v. och tidvis hjälpte någon till från grannhuset ”Annas” i Klockaregården.

Idas bror Oskar Karlsson var född 23 februari 1895 och dog 1968.  Hans stora intresse var gården och då skötseln av djuren, speciellt hästarna. Det var huvudsakligen Oskar som från 1915 till 1954, alltså under 39 år, vid begravningar körde likvagnen, vilken drogs av två hästar. Han var han lugn och tystlåten och lämnade sällan gården.

För de som hade gårdar förr, fanns det inget som hette semester eller någon större ledighet. Varje dag året runt skulle korna mjölkas och hästar och svin skulle skötas. På söndagarna blev det några arbetsfria timmar mitt på dagen för besök i kyrkan.

Gårdsbyggnaderna

Mangårdsbyggnaden är uppförd på 1800-talet (ev. slutet av 1700-talet) och renoverades på 1890-talet.  Ladugården som är uppförd 1940, ersatte den gamla, som låg mellan nuvarande mangårdsbyggnad och ladugård. Spår av stengrunden finns fortfarande på gårdsplanen. Nedanför denna fanns också ett hönshus med vidbyggt utedass och vid infarten nära Kantorns väg låg en liten byggnad, som troligen använts som tvättstuga.

Jordbruksmark och kreatur

Arealen var totalt 19 hektar varav 12 åker och 7 skog. Taxeringsvärdet var 1940 18 200 kr. Jordbruksmarken låg på andra sidan av ladugården åt Sjöby, alltså norrut och nedanför församlingshemmet. Nere i samhället på gammal sjöbotten mellan järnvägen och Viskan vid Gullslätt fanns också åkermark. Härifrån kördes årligen åtskilliga hölass.  Skogsmarken, huvudsakligen barrskog låg i närheten av Mjösjön. Potatis odlades bland annat på en smal åker mitt för kyrkan.

1940 bestod djurbesättningen av 2 hästar, 8 kor, 2 ungdjur, 1 modersugga, 8 gödsvin och 50 höns. Antalet kreatur har varierat under åren, men det fanns alltid 2 hästar innan man skaffade traktor långt senare.

Skötseln av gården och hushållet.

Efter Claes död 1940 var det hustrun Ida och hennes bror Oskar samt Harald och Bertil, som skötte gården.

Som husmor hade Ida mycket att göra med att laga mat, baka, tvätta och kläder skulle sys, strumpor stoppas och mycket annat.  Ändå minns jag, att hon emellanåt tog sig tid, att komma över till min mormor Anna, på andra sidan vägen för att prata en stund och dricka kaffe.

Arbetsdagarna var långa för dem som hade gård, och för att spara lite tid på morgonen, minns jag att Oskar, Harald och Bertil brukade sitta vid köksbordet och raka sig på kvällen. Sommartid skulle någon gå upp till kyrkan och ringa i klockorna klockan sex. Korna betade ibland långt ifrån gården och det tog tid att köra dit, mjölka och köra tillbaka.

Efter mjölkningen kördes mjölken upp till ”mjölkabordet” som fanns i korsningen där Kantorns väg slutar innan man kommer ut på Helsjövägen. Gårdarna turades om att köra mjölken, viket gjordes med häst och flakvagn. Det var båda gårdarna i Storegården, båda i Klockaregården, Stommen (Karsas), Berglunds, Sjöby Skattegården (Ruberts) och Loftsgården, som hade gemensam transport.  Varje mjölkkanna var märkt med ett nummer, så att man på mejeriet skulle veta vilken gård den kom ifrån, vid invägningen. Jag vill minnas att mjölktransporten gick halv åtta.  Fram till 1916 hade man fått köra ända till Istorps mejeri, men då fick Horred ett eget mejeri vid järnvägskorsningen nära gamla Brobyvägen. Inkomsten från mjölken och ibland slaktdjur var en viktig del av de kontanta inkomsterna.

Vintertid var det skogsavverkning, för att få ved till köksspisen för uppvärmning och matlagning. Det var bara spisen i köket som gav värme och vid kalas eldade man också i kakelugnen i stora rummet. Oftast kunde man köra hela vägen från skogen vintertid med häst och kälke.  Sedan sågades stockarna för hand, men så småningom skaffades kapsåg, som var eldrivet. Därefter blev det huggning innan veden lades till tork. Vedboden fanns i nuvarande museets översta del. Ibland hjälpte Gustav Klasson från Ödetoft till, när det var mycket att göra på gården.

Vid den årliga potatisupptagningen fick man hjälp från bland annat granngårdarna. Det kunde vara 10 personer, som hjälpte till.  Potatisen plöjdes upp och sedan fick man hacka och plocka upp den i hinkar, innan den lastades på en vagn och kördes till gården. Alla skulle också ha frukost, förmiddagskaffe, lunch, eftermiddagskaffe och middag och det blev mycket arbete i köket.

Utöver det dagliga arbetet på gården hade Harald intresse för jakt, bland annat var han älgjägare. Han hade jakthund i många år, hundkojan fanns nära köksingången. Han arbetade en sommar för byggmästare Johan Lindgren.  Bertil var intresserad av trädgården och skötte grönsaker, gräsmatta, blommor och buskar. Han hade fått utbildning i skötsel av fruktträd och klippte också åt andra.

Varken Harald eller Bertil var sällan hemifrån. Bertil var inkallad under beredskapstiden på 1940-talet och låg då i Onsala och detta berättade han gärna om.

Efter Idas bortgång när Harald och Bertil blev ensamma var det Bertil, som skötte huset och matlagningen. Under de sista åren hade han ont i ett knä och hade svårt att gå.

Efter nedläggningen av jordbruket

Sedan jordbruket lagts ner i slutet av 1980-talet hade Harald kvar sin traktor, med vilken han tog sig ner till samhället för att handla. Ibland fick han åka bil med Einar Henriksson, som bodde i före detta ”Sandells” hus nedanför Klockaregården. Han brukade tuta på Harald när han var utanför huset, då det var dags att åka. Harald skötte hushållet själv och även trädgården med flera äppelträd. Harald var den siste i familjen, som var kvar i Klockaregården och han bodde där i 83 år till sin död 1994.

Harald hade 1993 överlåtit sitt arrendekontrakt till Horreds, Istorps och Öxnevalla hembygdsförening. Under åren 1993-1998 genomfördes en omfattande renovering av ladugården med ALU-bidrag, och stora insatser av medlemmar i hembygdsföreningen.

Bostadshuset, som ärvts av Haralds systerdöttrar Inger och Anna-Karin Johansson från Stubbabacken, såldes 1996 till Marks kommun. Marks kommun hade tänkt riva bostadshuset, men tack vare att Per Sandlund i sista stund ingrep, blev det räddat och hembygdsföreningen fick ta över detta. Under flera år och med ALU-bidrag genomgick huset en omfattande renovering av bland annat yttertak och skorsten och utomhusmålning. Stora insatser gjordes av flera eldsjälar bland hembygdsföreningens medlemmar.

Hembygdsmuseet

År 2003 invigdes Klockaregården, som hembygdsmuseum i samband med föreningens 40-årsjubileum.

I ladugården där vävstugan nu finns, var ursprungligen fähus med hästar och kor. Här finns nu ett 20-tal vävstolar.  En snickerilokal med flera maskiner har iordningsställts liksom ett bokförråd. I övriga delen av ladugården är hembygdsmuseet inrymt med en mängd gamla bruksföremål från hushåll, vävnad, snickeri och jordbruk. Den unika stenmangeln från 1800-talet, som stått på gården Annelund sedan omkring 1900, flyttades 1993 till Klockaregården. Den har använts för mangling av linnegods som handdukar, dukar och servetter. Här finns mer att läsa om stenmangeln i Horred.

Historien om kulknappen, som skall ha orsakat Karl XII:s död i slaget vid Fredrikshalds fästning i Halden 1718, illustreras med en monter kring historien om soldaten Nordstierna från Öxnevalla.

Sommartid pågår flera aktiviteter, bland annat öppet hus med visning av museet. Stenmangeln som fortfarande går att köra visas också i funktion. Bostadshuset används flitigt av hembygdsföreningen och hyrs också ut till andra föreningar.

Skötseln av alla byggnader, museet och grönytor mm, görs på ett förnämligt sätt, tack vare många ideella krafter inom föreningen.

Kjell-Åke Brorsson 2016-05-10.