I artikeln Järnvägen Varberg – Borås kan vi läsa lite historia om järnvägen mellan Borås och Varberg. Jag tänkte följa upp detta med att berätta om hur det var att växa upp på en järnvägsstation och vad som ingick i arbetsuppgifterna på en liten station.
Jag kom tillsammans med familjen till Derome station, som ligger ca 1,5 mil från Varberg, när jag var 4 år. Då var det fortfarande ånglok som drog tågen men i slutet av 40-talet började elektrifieringen av banan med början från Varberg. Jag minns rallarna som byggde elledningarna och det som hörde till för att tågen skulle dragas av elloken. De bodde i vagnar på stationsområdet och hade en ”kocka” med sig som skötte servicen med mat m.m. Det blev ett nytt inslag i samhället under en tid.
Derome var vad man kallade en enmansstation. Det innebär att min pappa skötte servicen ensam. När han skulle vara ledig kom det en vikarie från Borås eller någon annan av de större stationerna utefter banan, t.ex. Kinna eller Skene. Han var också posttjänsteman. Hade, tillsammans med en lantbrevbärare, hand om brevsortering, paket, in- och utbetalningar samt postsparbank. Detta att många små järnvägsstationer samtidigt var post och bank är ju också en intressant historia. Bra service på små orter.
Stationsföreståndarens bostad låg i anslutning till expedition och väntsal. Det var en rymlig bostad men utan moderna bekvämligheter. Vi hade en toalett på andra våningen men inget badrum eller varmvatten. Värmen hölls med kamin, kakelugnar och järnspis så det var mycke vedhuggning och vedbärande under vintern.
När tågen passerade så skakade huset, men det vande man sig vid. Det gick ju inte så många tåg som nu och inga på natten.
Att bo på järnvägsstationen hade ju fördelen att det var nära till tåget under de år jag och min syster reste till läroverk i Varberg.
I dag är stationshuset rivet och vad som är kvar från min barndom är en gammal jordkällare och några gamla träd. Väntsalen är bara ett enklare vindskydd, men tågen stannar fortfarande och det är väl det viktigaste.