Under mitt arbete med släktforskning har jag så ofta konstaterat hur tunnsått det är med personuppgifter. Jag har därför sökt teckna ned minnen och hågkomster från våra föräldrars, Bertha och Anders Andréen, levnad.
Flera av de händelser som redovisas har varit avgörande för deras livsgärning och givetvis också för oss sex barn, som fostrades där hemma. Vi som är kvar börjar bli gamla och det är hög tid att minnena vidareförs till yngre, med förhoppning att det skall väcka intresse. Dessa anteckningar kan således betraktas som ett komplement till Thorkelssonska släktboken.
Andreas Olsson och Anna Andersdotter fick fyra barn. Två flickor dog som små och kvar var två pojkar, Anders och Martin. Familjen brukade och bodde i Kinna Backagården tillsammans med Annas föräldrar, Anders Thorkelsson och Christina Svensdotter, vilka ägde gården.
Anders och Martins mor gick bort 1884. Anders var då tre och Martin två år.
Andreas Olsson hade inte fört något med sig i boet, när han gifte sig med Anna. Då han blev änkeman blev sannolikt inte förhållandet det bästa mellan honom och svärfar, Anders Thorkelsson. Thorkelsson hade namn om sig att vara en sträng och dominerande person och tydligen uppstod en konflikt som slutade med att Andreas lämnade hemmet och åkte till sina bröder, som var bosatta i Bodö i Norge. Anders återsåg inte sin far förrän omkring 1915, då fadern kom till Brålanda.
Pojkarna var således kvar i Backagården hos sina morföräldrar. Till hjälp hade de gamla en kusin till den avlidna dottern, Josefina, allmänt kallad “Fina i Backagården”, samt en prästdotter från Svenljunga, Amanda Thorell. Dessa två yngre kvinnor var väl de som hade huvudansvaret för barnens uppfostran, ty morfar och mormor var ju till åren komna, 62 respektive 59 år. Idag skulle vi knappast betrakta dem som åldersstigna, men vi bör nog i tankarna förflytta oss över 100 år tillbaka i tiden. Med de förhållanden som då rådde var Anders Thorkelsson och hans hustru relativt gamla.
Anders och Martin gick i skola i Kinna och i folkskolan hade de som lärare S.G. Gustafsson, vilket framgår av bifogade betyg.
Anders Thorkelsson avled 1892 och enligt testamente blev Anders och Martin ägare av 1/4 mtl frälse Kinna Backa. Dock skulle änkan kvarsitta i orubbat bo.
Vid mormoderns, Christina Svensdotters, frånfälle 1894 blev Anders och Martin ensamma ägare till Backagården med lösöre. Till förmyndare för barnen utsågs J.A. Thorkelsson i Gudsås, en brorson till Anders Thorkelsson.
Anders avslutade sin skolgång 1895 vilket framgår av betyg. Han kompletterade också sin skolgång med kurser i handelslära och fick också en viss utbildning i vävskola. Här saknar jag detaljerade uppgifter.
Martin blev inackorderad hos ovannämnde skollärare Gustafsson, men då detta visade sig mindre lyckat flyttade han till sin faster Beda i Varberg, där han fortsatte sina skolstudier.
Då Anders slutat skolan fick han anställning hos J.A. J:son Borg i Kasthall, då vävnadsförläggare, sedermera fabrikant. Det var säkert en mycket god skola. Anders berättade att Borg var en sträng men rättrådig chef, och jag tror att de lärdomar och de erfarenheter han där tillgodogjorde sig i mångt och mycket formade honom som affärsman, chef och människa – hård men rättvis.
I början av 1900—talet sålde Anders och Martin Backagården. Anders, som då var förlovad med Bertha Andell, flyttade 1903 till Dalsland och Martin till Uppsala för studier till läkare.
Den 24 augusti 1903 köpte Anders Gällenäs gård i Gestads socken i Dalsland. Han hade då fyllt 22 år. Gällenäs areal var 400 tunnland, varav 200 tunnland utgjorde åkermark. På gården fanns då 14 hästar och 50 nötkreatur. När Anders väl var installerad på Gällenäs kom Bertha med sin broder Erik och sin kusin Märta Cardell på besök. Resan från Vänersborg till Gällenäs beskrivs rätt roligt i bifogade födelsedagsverser, som Bertha fick på sin 60-årsdag av sin bror Erik. Där beskrivs också Berthas barndom, ungdom och tiden som fästmö till Anders.
Ungdomarna, som kom på besök, hade säkert roligt, när gubbarna på gården kallade denne unge Anders för “patron”. Men det var dåtidens sed och bruk som vi i vårt utslätade samhälle har svårt att förstå.
Jag vet inte om konjunkturerna för jordbruket var ogynnsamma, eller om det var lusten till affärslivet som tog överhand. Alltnog, den 27 november 1906 sålde Anders Gällenäs.
Under sin tid som lantbrukare hade han blivit god vän med järnhandlare Christian 0:son Gadde i Vänersborg. På hans inrådan beslöt Anders att etablera sig som järnhandlare i Brålanda. Några månader praktiserade han i Gaddes affär för att i någon mån få grepp om branschen och också få kontakt med leverantörer, nog så viktigt. Som kuriosa kan jag nämna att samtidigt som Anders jobbade i Gaddes affär, strävade en annan yngling, Birger Sjöberg, i den andra järnaffären tvärs över torget. Deras levnadsbanor blev helt väsensskilda; Anders valde affärslivet, Birger valde diktens och sångens värld.
Anders branschkunskaper var väl inte fullkomliga, men genom jordbruket hade han fått praktisk erfarenhet och detta parat med en exceptionell arbetsförmåga och energi utgjorde ett bra startkapital. Den 2 januari 1907 öppnades järnaffären i Brålanda och jag minns att Anders berättade att just den dagen rådde svår ishalka. Bönderna stod i kö för att köpa broddar till hästarna och säkert handlades också andra varor i den nyöppnade affären.
Då Anders var uppfödd på och också hade ägt en gård i Kinna och sedan hade haft ett relativt stort jordbruk som Gällenäs, intresserade han sig mycket för att saluföra moderna lantbruksmaskiner och detta intresse följde honom hela livet ut.
År 1907 inträdde ytterligare en stor förändring i Anders liv. Då förenades Anders och Bertha och bröllopet hölls den 27 september i Lilla Bengtsgården i Fritsla. När det unga paret kom till Brålanda hade personalen i järnaffären rest en blomstersmyckad äreport. Detta har jag erfarit av min svärfar, Sven D. Utter, som då var en ung medhjälpare i affären.
År 1914 var det dags för nya initiativ. Då registrerades “Stålverket” I Brålanda, med inriktning att tillverka maskin- och bågfilblad. Inregistrerat varumärke var Globe och Globe Wolfram. Någon bokföring från denna tid finns ej, men genom att granska en gammal fraktbok finner jag att enbart under år 1915 levererades ca 25 ton bandstål från bruken i Sandviken, Fagersta och Munkfors. Det blev många bågfilblad av 25 ton stål.
Merparten av sågbladen exporterades, främst till Ryssland. Efter första världskrigets slut överläts tillverkningen till Nyfors Verkstäder i Gällstad. Försäljningen fortsatte till svenska järngrossister och industrier. Nya konkurrerande märken av god kvalitet lanserades och denna del av verksamheten avslutades så småningom.
Lusten och intresset för jordbruk fanns kvar och 1915 förvärvade Anders Säby gård i Bolstad. Husen var dåliga och därför byggdes ny arbetarbostad och ny stall– och ladugårdsbyggnad. Arbetslönerna vid denna tid var efter vårt mått väldigt låga. Av gamla kvitton jag har kvar ser jag att en skogshuggare tjänade 5.50 för två dagsverken. Omsatt i våra dagars penningvärde motsvarar det ca 175 kr. Av gamla fraktsedlar ser jag också att kalk och konstgödning i ansenlig mängd tillfördes gården för att få upp växtkraften. När allt var klart och färdigbyggt såldes Säby. Sannolikt var många fastighetsaffärer tillkomna i spekulativt syfte under denna tid.
År 1918 blev Anders tillfrågad av dåvarande ägaren till Sörbyn, Karl Sörby, om han ville komma hem till honom och bevittna ett gårdsköp. Den presumtiva köparen drog sig emellertid ur affären, och det var snabba ryck; Anders köpte Sörbyn i stället!
När han kom hem till Bertha och berättade att han köpt gården blev hon minst sagt förvånad. Sannolikt fanns inte tid för rådslag och det var kanske inte heller så vanligt för allt skulle gå fort för Anders. Denna affär ångrades aldrig och Sörbyn blev ett gott hem att växa upp i för oss sex syskon.
Järnaffären utvecklades för varje år som gick och när barnen växte upp fick de hjälpa till på ferier och ledigheter. Det var dock Berthel och Olle som blev branschen trogen. Under senare år satt vi samtidigt som ordförande i var sin järnhandelsförening: Berthel i Västergötland och jag i Wermland och Dal.
Anders gick bort 1954, endast 73 år gammal. Intellektuellt var han obruten men kroppen orkade inte med.
Anders hade haft en lång och strävsam arbetsdag men också rönt framgång i sitt yrke. Han bemöttes med aktning och respekt av sina kollegor och den stora kundkretsen på Södra Dal. Vi tre söner övertog affären och efter ett antal år blev jag ensam ägare.
Daga och jag hade byggt en liten villa redan när Anders levde. När han gick bort blev mamma ensam och vi flyttade till Sörbyn. Vi hade då bott bara 1 år i vårt nya hus. Nu delade vi på det stora huset. Bertha hade övervåningen och vi nedervåningen. Så bodde vi i nio år och Anneli har många fina minnen från farmor, en trappa upp.
Bertha dog 1963, 78 år gammal. Efter hennes bortgång köpte Daga och jag manbyggnaden som avstyckades. Jordbruksmarken, ca 80 tunnland, jämte ekonomibyggnader såldes till Brålanda kommun. På de tidigare åkerfälten, där jag som liten pojke sprang efter harven, har villabebyggelse, sjukhem, daghem m.m. växt upp.
Ja, detta är i all anspråkslöshet en liten berättelse om Bertha och Anders Andréens livsgärning. Kanhända kan det vara av intresse om någon, i senare generationer, liksom jag är intresserad av familjehistoria. Måhända har man på gamla dar lätt att glömma gångna svårigheter och problem och minns hellre de ljusa stunderna. Det må så vara, men det är de goda skimrande minnena vi har kvar som är så goda att leva tillsammans med, så länge det är oss förunnat.
Med kära hälsningar till släkten,
Tillgivne Olle
Brålanda den 8/1 1997, Olle Andréen
Detta är en mycket välskriven och intressant berättelse, och det ligger säkert mycket arbete bakom. Dessutom en snygg design med väl utplacerade fina bilder.
Vilken underbar berättelse. Den ger sådan lust att få veta mer om fler familjer och personligheter. Som Kjell Åke skriver välskriven, vackra kort och snygg design.
Mycket fin berättelse om min mormor och morfar. När jag var liten sprang jag omkring på Sörbyn och i Brålanda. Det tog oss en halv dag att åka bil från Molkom till Brålanda. Mest rädd var jag för örnen med en ekorre i klorna som satt uppstoppad i trappan upp till andra våningen. Huset var vackert och med stora fönster så det var ljust speciellt på övre våningen. Roliga minnen .
8 september 2014. Härligt att få lite påminnelse om hur det såg ut inne i huset på Sörbyn. Jag minns att bakom huset hos farmor och farfar fanns det en stor gräsmatta där det växte äppleträd med många olika äpplesorter. Jag kommer ihåg speciellt en äpplesort med en härlig frisk smak, som jag älskade att äta men de gav lite knip i magen, så det kunde inte bli så många åt gången som slank ner, men äpplemos blev det desto mer. Vinbärsbuskar fanns det på en annan del av den stora tomten och de skulle plockas av varje sommar. Det var inte alltid som vi barn tyckte det var roligt att plocka vinbär, men vi fick god saft när mamma saftat, så nog hjälpte vi till för saft och bulle var det bästa vi visste.
Kusin Elisabeth Bergdahl
Hej!
Finns det något foto på huset? Det vore så roligt att se. Jag blir lite nyfiken.
Hälsningar Hillevi
Hillevi! Jag har tyvärr inte något bra foto på Sörbyn i Brålanda. De kort som jag har där är det svårt att bilda sig en uppfattning om hur det såg ut, men jag kan söka vidare.
Vad kul att läsa om min gammelmormor och gammelfarfar. Ovärdeligt! <3
Hälsningar från Astas yngsta barnbarn Karin
Karin, det var trevligt att du hittat lite berättelser från de inlägg som finns i vårt medlemsblad ”Släktföreningen Annika och Torkel i Berg.” Är du intresserad så finns det mer att finna?!
Hälsningar
Elisabeth Bergdahl
Ja det är jag verkligen. Minns att vi körde förbi Sörbyn och mamma pekade ut var mormor växte upp. Mamma gick bort nu i februari 2023 så det var kärkomment att få läsa brevet från Olle som mamma tyckte så mycket om. Jag har faktiskt förlovningskortet av Bertha och Anders, det skall vi hänga upp i trappan.
Ah Elisabeth, mötte jag inte dig på mammas begravning?
Om man går in på Google map så kan man zooma in på Sørbyn. Var det nr 175?
Hur såg huset ut? Var det ett grått hus med jättevackta vita fönster? Om någon vill kan jag skicka en bild av det jag tror är Sörbyn.
Hälsningar Karin
Det stämmer att jag var på Magdalenas begravning. Vi träffades lite då och då. Jag har många fina minnen från våra besök i prästgården. Din beskrivning av Sörbyn stämmer. Håkan min bror har en oljemålning på Sörbyn med ladugård och uthus. Kan ta en bild på den om jag kommer ihåg det nästa gång vi besöker honom.
Hälsningar Elisabeth