Detta är berättelsen om livet som jordbrukare i arrendegården Klockaregården, som ligger alldeles nedanför kyrkan. Anna Bengtsson, född Persson, var dotter till Anna-Stina Torkelsdotter och Elias Persson, Sjöby Mellangård Horred.
Familjen
Arrendator till Klockaregården var från 1 maj 1906 Anders Bengtsson som var född 15 mars 1863 och dog 3 juni 1942. Hustrun Anna var född 26 september 1869 och dog 26 februari 1962. Anders Bengtssons far Bengt Andersson, född 1830 arrenderade gården dessförinnan och han i sin tur hade tagit över efter sin svärfar. Ägare av Klockaregården var Istorps pastorat som också ägde Klockaregården på andra sidan vägen, numera säte för Horreds Hembygdsförening.
Anna hade utvandrat till USA 1892 där hon gifte sig med John Broberg från Istorp, som hade utvandrat 1890. De fick två barn; Karl Teodor född 1894 och dog 1916, ogift. Jean Konrad, född 1897 och dog 1970. Han var gift med Signe Hellstedt. Annas make John omkom vid en eldsvåda och hon återvände med barnen till Horred 1898.
Anna gifte om sig 1901 med Anders Bengtsson och de bosatte sig troligen samma år i Klockaregården. Anders kom från granngården, det andra Klockaregården. De fick fem barn; Torsten född 1902 dog som barn 1905. Ture född 1903 dog 1940 ogift. Torborg som bodde på Sjöbacka var född 1906 och dog 1995. Hon var gift med Bror Johansson från Näverås. Bror Allan var född 1909 och dog som barn 1910. Åke Göran född 1912 dog som barn 1915. Anna fick alltså uppleva att fyra av hennes barn gick bort under hennes livstid.
Familjebilder och dokument
Gården och gårdsbyggnaderna
Bostadshuset som ligger nedanför Horreds kyrka är uppfört omkring 1850. Då jordbruket drevs fanns det ladugård, hönshus, ett så kallat ”lakhus” med vedeldad stor järngryta för tvätt mm samt en vedbod. I denna fanns förutom torr ved en hyvelbänk och verktyg. På andra våningen, som man nådde via en dörr på baksidan, fanns sädesmagasinet. Ladugården, som var byggd i en vinkel låg nedanför bostadshuset, var uppförd omkring 1870. Här fanns vagnstall, plats för tröskverket, häststall, kobås, loge och höloft. Gården hade självbindare, slåttermaskin, plog, harv, såmaskin, flakvagn bland annat för att köra mjökkannor, gödselvagn, slädar för skogsbruket samt vinterskrinda mm. Vissa av dessa delades förmodligen med granngården då de bara användes en kortare tid på året och var dyra att köpa.
Elis Johansson, välkänd Horredbo, startade omkring 1905 en maskinaffär och han har berättat mycket om jordbruksmaskiner och priser på dessa. En slåttermaskin kostade då 180 kronor och en hästhacka 28 kronor. Det var mycket pengar för en bonde på den tiden.
Utanför bostadshusets köksfönster fanns en brunn med träpump, som var gjord av en tjock trädstam i vilken man borrat ett genomgående hål. Här fick man vatten både till hushållet och djuren i ladugården. Här fanns också liten murad stenbyggnad, som Thure hade byggt och där man kunde sänka ner mjölk-kannorna i vatten för kylning.
En murad jordkällare söder om huset finns kvar. Den är uppmurad med ett välvt tak som är täckt av ett tjockt lager jord och försedd med en kraftig trädörr. Här förvarades konserverade livsmedel, grönsaker, trädgårdsfrukter mm. Jordkällaren var sval på sommaren och frostfri på vintern. Mellan bostadshuset och jordkällaren fanns stora röda vinbärsbuskar. Flera fruktträd och grönsaksland fanns också.
År 1940 fanns det 3 hästar, 10 kor, 2 ungdjur, 1 modersugga, 5 gödsvin och 150 höns. Ägg såldes bl.a. till affärer nere i samhället. Djurbesättningarna har varierat under åren, men normalt fanns det 2 hästar varav de sista på 1940-talet hette Sally som var röd och Munter var brun.
Den gamla stugan
Nedanför Klockaregården efter Helsjövägen låg ett litet rött hus som skymtar upp till höger i bilden över gården. Det var en före detta backstuga, som kallades ”Skole-lilles” och som tillhörde Anders och Anna. Huset har varit bebott sedan början på 1800-talet. Från slutet av 1800-talet bodde kyrkväktaren Johannes Johansson och hustrun Britta här. De innehade tjänsten framtill 1912. I flera år, och fram till mitten av 1950-talet bodde Alfred Larsson här. Han kallades ”Slinn-Alfred” och hade varit skogsarbetare. När han kom till Anna i Klockaregården för att betala månadshyran på 30 kr bjöds han alltid på kaffe och dopp. Efter Alfreds avflyttning till ålderdomshemmet, hyrdes huset ut till sommargäster under många år, bl.a. Carl Wennstams familj från Mölnlycke. Huset köptes av församlingen 1984 för 7500 kr. Ägare var då Annas dotter Torborg Johansson på Sjöbacka och affären sköttes av Anders Skarin. Det revs senare då kyrkogården skulle utvidgas.
Jordbuks- och skogsmark
Anna och Anders familj försörjde sig huvudsakligen på jordbruket, som de arrenderade. Vissa inkomster fick de vid försäljningen av mjölk och ägg. Åkermark fanns där församlingshemmet nu ligger och sträckte sig ner till Varbergsvägen. Dessutom fanns mark mellan järnvägen och Viskan vid Gullslätt. Åkermark fanns också vid gamla Sjöbyskolan (Larborns) och kallades Nordgärdet. Här hade man oftast potatisodling. Nedanför ladugården fanns också en åker som användes bl.a. som betesmark för hästarna.
Egen mark betecknad Sjöby Mellangården 3:5 och 3:9 på totalt 23 hektar fanns mellan Sjöby Snickerifabrik och ner till Lilla Horredsjön. Av den totala arealen var 19 hektar skog vid Heden och Bergsjövägen. Sjöby Mellangården har gått i arv från Annika Eriksdotter i Berg Kinna till dottern Anna Stina Torkelsdotter och sedan till Anna.
Familjen och anställda
Anna, Anders och barnen Jean, Ture och Torborg skötte arbetet på gården fram till slutet av 1930-talet. De sista åren innan den lades ner 1946 var det huvudsakligen Jean som skötte jordbruket. Under några år var John Klasson från Ödetoft anställd på gården. Han fick då 10 kronor om dagen och mat som betalning för detta. Även Johns bror Gustav var anställd tidvis och han hjälpte också till på andra gårdar bl.a. hos grannstället Klockaregården. Gösta och Åke Axelsson från Betekullen var anställda periodvis. Gösta hjälpte till i början av 1940-talet då han bl. a. körde hästarna, vid potatisupptagning fick han 1,50 per dag. Annas bror, Gustaf i Letebo ”Glansatorpet”, hade en son, Fridolf och han bodde ett år som ung i Klockaregården. Han hjälpte till på gården under tiden Jean var inkallad i flottan. Fridolf utvandrade se-dan till Amerika 1920 då 18 år gammal.
Skogsarbete
På vintern fick man såga ner träd i skogen till ved och timmer och sedan köra detta med häst och släde när det låg snö på vägarna. Det var ett tungt arbete att med ett bladsåg fälla stora träd. Sedan skulle trädstammarna kapas och lastas. Detta var också ett tungt, men nödvändigt arbete eftersom det varje dag gick åt ved. Så småningom när elen blev tillgänglig skaffades ett elektriskt kapsåg för veden. Mycket tid gick åt till vedhuggning och stapling för tork. Nästan varje dag fick ved bäras in till vedlåren på höger sida om köksspisen. Timmer som behövdes sågas till bräder lämnades till ett sågverk och bara i Horred fanns det på 1940 -och 1950-talet 3 större och 2 mindre sågverk.
Kor och mjölkhantering
Betesmark för korna, som skulle mjölkas två gånger per dag fanns nedanför gården, samt på det så kallade Nordgärdet nära dåvarande Sjöbyskolan och nere i byn mellan järnvägen och Viskan vid Gullslätt. Det var en dryg sträcka att köra två gånger per dag när korna var där på sommarbete.
Tidigt varje morgon årets alla dagar skulle mjölken efter kylning och silning upp till mjölkbordet, som låg i vägkorsningen precis där Kantorns väg slutar mitt emot kyrkan. De olika gårdarna som turades om att köra var båda ställena i Storegården, båda i Klockaregården, Stommen (Karsas), Berglunds, Sjöby Skattegården (Ruberts) och Loftsgården. Varje mjölkkanna var märkt med ett nummer för att hålla reda på vilken gård de tillhörde. Flakvagnar som var lika höga som mjölkbordet underlättade lastningen. Fram till 1916 kördes mjölken till mejeriet i Istorp då Horred fick sitt eget mejeri vid järnvägskorsningen nära gamla Brobyvägen. Här vägdes mjölken in och fetthalten mättes då denna avgjorde vilket pris som skulle betalas av mejeriet. För den som körde, jag vill minnas vid halv åttatiden, fick vänta på mejeriet på skummjölken som skulle tillbaka till gårdarna. Mejeriet tillverkade också smör som levererades till affärer och gårdar.
Potatis
Vid potatisupptagningen varje år fick man ta hjälp av bl. a. grannar och det kunde vara ett 10-tal personer som hjälpte till att plocka efter att man kört med plogen. Förutom till maten gick det åt mycket potatis till djurfoder. Potatiskällaren fanns under husets västra del. Alla som hjälpte till skulle först ha frukost i Klockaregården och sedan 11-kaffe vid potatisåkern. Sedan var det middag i Klockaregården och eftermiddagskaffe på åkern. Sedan var dags för kvällsmat. Det var inte tal om någon betalning utan man hjälpte varandra på detta sätt. Anna och dottern Torborg hade säkert mycket att stå i med matlagning en sådan dag.
Slakt
De flesta gårdarna slaktade själva kreatur för eget bruk. Man styckade slaktdjuret och malde korv, konserverade och gjorde blodkorv. Blodkorven kokades i den vedeldade järngrytan i lakhuset. Bror Johansson gift med Torborg, anlitades för slakten av flera gårdar, som alltid gjordes mycket tidigt på morgonen.
Hö- och sädesodling
Hö skördades oftast på åkermarken mellan järnvägen och Viskan. Efter att gräset slagits med lie och senare med slåttermaskin skulle det hässjas och soltorka. Sedan skulle det lastas och köras upp till gården och in i ladugården. Det blev alltid tal om hur många lass respektive granngård kört hem. Jag minns att det nedanför Gullslätt fanns så kallade märgelgravar där man tog upp märgel som var en form av kalksten och detta var ett jordförbättringsmedel. När man började använda kalk växte dessa igen eller fylldes med vatten.
Säd som havre, vete och råg odlades på de olika åkrarna. Innan slåttermaskin och självbindare fanns fick man slå allt för hand och göra neker som ställdes upp för tork. När de hade torkat fick de lastas på vagnen och kördes till gården för tröskning. Till Vasse kvarn, som hade en omfattande verksamhet för malning för gårdar både i Horred, Istorp och Öxnevalla och andra orter kördes den säd som skulle malas. Vete och råg maldes för hushållsändamål och man kunde få finsiktning, samsiktning mm. Havre kunde krossas till så kallad gröp och gick till ko- och hästfoder. Spannmål som skulle gå till utsäde betades.
Kyrkan
Under många år hjälpte familjen till med skötseln av kyrkan, klockringning samt vid bröllop och begravningar.
Hantverkare
Snickeriarbeten kunde säkert gårdens folk klara men ibland måste ortens yrkesmän anlitas. Behövdes nya beslag till tillvagnshjul eller laga redskap eller få hästarna skodda kunde man anlita smedmästaren Carl Hjalmar Andersson som hade sin smedja nedanför järnvägen vid Brobyvägen, nära mejeriet. (Carl Hjalmar är känd för att ha hittat kulknappen, som skall ha ändat Karl XII:s liv). Edvin Johansson i Vasse var duktig på att tillverka skaklar till hästfordon eller att tillverka nya kälkar till timmerkörning som sedan fick beslag hos smeden.
Nedläggning av jordbruket
Jordbruket i Klockaregården lades ner 1946 och den 16 april samma år gick kvarvarande kreatur och redskap på auktion för 16 145 kronor. Annons var införd i Hallands Nyheter, Westgöten och Warbergs-posten i början av april. Auktionsförrättare var Carl Karlsson i Varberg. Ladugård och övriga uthus revs efter några år. På denna mark har församlingen nu en byggnad för bl.a. kyrkogårdspersonalen. Endast bostadshuset där Anna bodde fanns kvar. Jean som förmodligen sällan varit ledig från arbetet på gården fick arbete på Nilssons sågverk i Horred.
Hemmet i Klockaregården
Bostadshuset bestod av ett stort kök, sovrum, stort finrum och hall. Varje dag året runt måste det vara eld i spisen för att kunna koka kaffe och laga mat. Spisen var en viktig värmekälla under den kalla årstiden. Det fanns kakelugn i stora rummet men denna användes bara då det kom främmande. Det fanns kamin på andra våningen för de som hade sovplats där. Vid större kalas kokades kaffet i en stor kittel av koppar. En trappa i hallen ledde upp till andra våningen. Där fanns förr ett större och ett mindre rum, större vindsutrymme och två klädkammare. I den så kallade ”skonken” som var en tillbyggnad på husets baksida fanns ett skåp som användes som skafferi. Här fanns också tvättfat. Så småningom sattes kylskåp i köket.
Efter nedläggningen av jordbruket 1946 bodde Anna kvar till 1959 då hon flyttade till dottern Torborg på Sjöbacka. 1961 gick hennes kvarvarande tillhörigheter i Klockaregården på auktion. Intresset var stort för alla gamla möbler och allt övrigt som samlats under nästan 60 år.
Klockaregården i nutid
Bostadshuset stod sedan tomt i flera år och församlingen avsåg att riva det, då det var i dåligt skick. Då huset var ett av flera i den gamla kyrkbyn beslöts tack och lov att låta det stå kvar då det kunde användas av bland annat föreningar. Idag finns fem av de gamla gårdarna i kyrkbyn kvar, den sjätte; Berglunds, revs för många år sedan. En omfattande renovering av Klockaregården gjordes 1983-1984 på uppdrag av församlingen. Exteriören är helt oförändrad med undantag av baksidan med köksingången, den så kallade ”skonken” har fått ett nytt utförande. Dessutom är huset nu målat i rött medan det tidigare var ljusgult. Den gamla häcken med träden längs Helsjövägen är borta och har ersatts med ett trästaket. Ett av äppleträden och den gamla björken på gaveln mellan Klockaregården och kyrkan finns ännu kvar.
Klockaregården används numera av diakonissan som har sin expedition här. Huset upplåts även för vissa föreningar och andra sammankomster.
Källor: Delvis från Svenska Gods och Gårdar 1941, egna minnen och berättelser av Anna Bengtsson, som var min mormor.
Kjell-Åke Brorsson i juli 2014.
Mycket fin berättelse och med foton som gör den mycket levande. Några av personerna på fotografierna dyker upp i foton hos Maria-grenen.