Alfrida träffar sina barnbarn

Det är en mycket lycklig mormor som sitter med sina sex barnbarn i knät borta i Ohio i USA. Året är 1938 och Alfrida Persson, från Horred i Västergötland har fått biljetten till USA av sina fyra utflyttade barn.

Efter nästan 20 år fick Alfrida Persson träffa sina fyra barn som emigrerat och de sex barnbarnen som bara talade engelska. Bakom farmor står Larry Pearson och Hildegard Eckman, tv June Bailey, th Ranold Zetterqvist och i famnen Kay Pearson och lilla Eileen Smelko. Foto 1938.
Efter nästan 20 år fick Alfrida Persson träffa sina fyra barn som emigrerat och de sex barnbarnen som bara talade engelska. Bakom farmor står Larry Pearson och Hildegard Eckman, tv June Bailey, th Ranold Zetterqvist och i famnen Kay Pearson och lilla Eileen Smelko. Foto 1938.

— Ja, jag kom ju att leva mycket tillsammans med mormor, berättar Britt Ebbesson, 76, i Göteborg. Min mor och far var unga när de fick mig och jag var därför mycket med mormor, innan de hunnit bli äldre och byggt sig ett hus själva.

— Morfar Gustav och mormor hade inkomst från det lilla jordbruket och skogskörning. Och jag minns också att mormor fållade näsdukar. Det betalades med tio öre per styck.

Redan 1920 utvandrade de två första barnen från stugan i Horred till Ohio i Amerika. Alfrida Persson hade redan sin tvillingsyster Selma däröver och kanske inspirerades Alfridas två barn Fridolf, 18, och Linnea, 16 år, av henne.

— Syskonen reste iväg innan de fått sin yngsta syster Elsa, berättar Britt. Elsa blev sedan vid 18 års ålder min mor. Och hon stannade kvar på gården.

— Min morfar orkade inte ens säga adjö till sina barn som skulle emigrera. Han stod kvar i sin lilla ladugård när de andra vinkade adjö ute på gårdsplanen. Han trodde att han aldrig skulle få träffa dem igen. Och så blev det dessvärre också. Morfar Gustav dog redan 1927, inte ens 50 år gammal.

De två som nu var äldst i barnaskaran, Ingeborg och Signe, beslöt också de att emigrera till Ohio. Nu var det 1929 och mormor Alfrida hade fem barn kvar hos sig och fyra i Amerika.

Som för många andra svenskar som emigrerade till det stora landet i väster så väntade inte guld och gröna skogar, som det ofta berättades om. Nej, även där borta var det fattigt och besvärligt. Men de fick arbete och så småningom bildade de också familj.

— Från slutet av 1940-talet började de komma på besök hem till Sverige. Och det var ju fantastiskt roligt att stå vid Amerikakajen i Göteborg och möta dem när båtarna lade till. Jag var ju bara 10 år första gången men minns det tydligt.

När Alfridas fyra barn skickade en biljett till Amerika blev glädjen stor. Alfrida packade sin väska och skulle komma att spendera ett helt år hos sina nära och kära ”där över”.

— Man ser hennes glada blick på fotografiet. Där sitter hon äntligen med sina sex barnbarn i knät och får rå om dem och krama dem. Att de inte talade samma språk hade säkert ingen betydelse då.

— Vi har verkligen haft mycket roligt ihop i vår släkt, trots att familjen splittrades så tidigt. Vi har firat födelsedagar och bröllop ihop. Fast vi lever på två kontinenter. Och idag finns ju inga problem med språket heller, slutar Britt Ebbesson i Göteborg.

Har du också foton med en berättelse som du skulle vilja dela med dig av? Kontakta oss så hjälper vi dig att publicera din berättelse.

2 tankar om “Alfrida träffar sina barnbarn”

  1. Tänk vad din mormor måste ha glatt sig åt att få åka till USA och träffa sina kära. En riktigt fin berättelse att få ta del av. Elisabeth

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *