Ronny Johansson i färd med att skifta en spinnerimaskin

Att arbeta i textilindustrin på 1960-talet

Importen av det spunna bomullsgarnet i början på 1800-talet, gjorde att hemvävningen undan för undan gick över till detta material. Detta banade också väg för en industrialisering i Markbygden. Sveriges första mekaniska väveri grundades 1834 av Sven Erikson och två kompanjoner, i Rydboholm. Det första spinneriet i trakten, Rydals spinneri, började att byggas 1853. Genom detta så fick den textila hemnäringen en industrialiserad fortsättning som har följt med Markbygden framåt genom århundraden.

Detta på gott och ont, positivt för att man erhöll arbetstillfällen, men man bevarade också ett ensidigt näringsliv med ett lågt löneläge som följd. Gunnar Ahlberger beskriver ingående den intressanta historien om de första industrierna i Mark, i sina böcker ”Marks historia III” och ”Marks historia IV”, och härifrån är också några av de historiska uppgifterna hämtade. Väverierna som startade, krävde mer och mer spunnet garn, och en son samt två släktingar till Sven Erikson, startade ett bomullsspinneri i Skene. De hade byggt ett kraftverk vid Kungsforsen i Viskan, och utnyttjade kraften från detta verk till att driva maskinerna, och därför kom fabriken också att heta Kungsfors.

Driften startade 1899 och den som drev verksamheten var ingenjör Edvin Håkansson från Viskafors. Men redan 1914 såldes fabriken till Borås Wäfveri AB, som runt 1916-1919 även anlade ett väveri på platsen. I slutet på 1950-talet och början på 1960-talet hade Wäfveribolaget ett par tusen anställda, med bl. a. ett nybyggt spinneri KSU (Kungsfors Spinneri Ute), och det behövdes arbetskraft, så det var inte svårt att få arbete.

Kungsfors fabriker i början på 1960-talet. I förgrunden syns KSU (Kungsfors Spinneri Ute)
Kungsfors fabriker i början på 1960-talet. I förgrunden syns KSU

I spinneriet fanns en arbetsuppgift, som kallades skiftning, och den bestod i att ta bort fulla spolar och sätta på tomma pipor på spinnerimaskinerna. Det var ett stressigt arbete, så därför rekryterades bara unga killar till dessa arbetsuppgifter, som man innehade fem till 10 år. Därefter erhölls andra arbetsuppgifter, såsom spinnare, vägare etc., men med betydligt lägre lön.

Allt arbete i fabriken var ackordssatt, vilket gjorde, att ju längre en spinnerimaskin stod för skiftbyte, ju mindre tjänade spinnerskan, som hade denna maskin. Därför var det ett väldigt ”tryck” på skiftarna att snabbt byta och få igång maskinerna igen. Det var inte ovanligt med kontroverser emellan skiftare och spinnerskor beroende på ovanstående, men det hände också ”turordningsdiskussioner” mellan spinnerskorna. Ibland kunde detta medföra ovänskap i flera veckor framåt, innan man kom över oförrätten.

Ronny Johansson i färd med att skifta en spinnerimaskin
Ronny Johansson i färd med att skifta en spinnerimaskin

På en spinnerivåning fanns ungefär åttio maskiner och beroende på garnkvalitén, så blev det mellan 1-4 avtagningar per arbetspass och maskin. Ett skiftarlag bestod av två killar (en på varje sida av maskinen) och på varje våning fanns det tre skiftarlag. På ett arbetspass kunde det bli upp till sjuttio byten per lag och dessutom andra arbetsuppgifter, som att ta bort garnrester från piporna, byta traveller m.m. Det sistnämnda var att byta den lilla stålbit, som förde garnet runt ringen på spinnerimaskinen, så att garnet lade sig på pipan, s.k. ringspinning.

En avtagare tjänade bra med pengar (7-8 kr/tim.) i jämförelse med andra textila arbetsuppgifter, men det var ett tufft arbete med mycket spring och stress. Man arbetade två-skift, 5.00-13.45 och 13.45-22.30 med en kvarts rast, vilket blev en arbetstid på 42.5 tim/vecka. Genom skiftarbetet, så erhölls en skiftesersättning enligt avtal, på ett tjugotal ören per timma, som inte alls uppvägde nackdelen med skiftarbetet. Varenda kvällsaktivitet var ju körd, då man på första skiftet var tvungen att lägga sig tidigt, beroende på att man skulle upp vid fyra-tiden på morgonen och på sista skift, arbetade man på kvällen. Jag brukar skämtsamt skylla min ensidiga vänstersväng i dansens virvlar, på skiftarbetet, då jag arbetade den kvällen, när man på danskursen lärde ut högersvängen.

Att arbeta i ett bomullsspinneri var dammigt och man hade nästan med sig en ”hel bomullsbal” hem, när arbetspasset var slut. Det var tur att näsan filtrerade det mesta av damman, så att man inte fick ner all bomull i lungan. På sommaren var det väldigt varmt, och när man påbörjade ett sista skift, kunde det vara både 30 och 35 grader varmt. Temperaturen steg ytterligare framåt kvällen, då värmen gick igenom fabriksbyggnadens tegelväggar, och kunde uppgå till runt 40 grader vid 20-tiden. Då gick det åt mycket vatten, som skulle ersätta det man svettades ut. De äldre hade en ”patenterad” dryck, som bestod av kokt, avsvalnat kaffe och som tydligen var effektiv, men vi ungdomar hade inte lärt oss att uppskatta denna koffeindryck vid denna tidpunkt.

De större samhällena i Mark var fortfarande vid den här tidpunkten s.k. bruksorter, d.v.s. att den dominerande industrin styrde över samhället och de anställda. Fabriksledningarna betraktades som de forna patronerna på gårdarna och uppträdde också på detta vis. Exempelvis så gick både spinnerichef och fabrikschef ”ronden” varje dag, där man observerade om det var någon som satt ned, stod stilla eller i allmänhet var sysslolös. När dessa höga ”potentater” kom in på våningarna, så gick larmet man och man emellan, bland de anställda, så att man inte skulle bli ertappad och få en utskällning. En händelse som det berättades mycket om, var när en städare stod och tittade genom ett våningsfönster och därför inte uppfattade varningssignalen från de övriga, att nu var fabrikschefen på gång. Fabrikschefen dök därför på städaren och började förebrå mannen för sitt stillastående. Svaret blev då ”att-det skall jag säga ingenjör`n – när jag står här och tänker, så tänker jag åt bolaget”. Ingenjören lär ha fortsatt sin rond utan diskussion.

Ovanstående är några minnen från arbetet i en industrigren, som alltid förknippas med Sjuhäradsbygden och framför allt med Mark. Idag är det inte mycket kvar av textilen utan den har flyttat till Baltstaterna, där löneläget ännu så länge är lägre än i Sverige. Vi får väl se framöver vilka arbetstillfällen som kan komma fram i vår gamla Markbygd. Utvecklingen går vidare och det gamla blir historia.

Ronny Johansson, Andreas-grenen


Har Du några erfarenheter från arbetslivet som Du vill dela med dig av?
Har Du också arbetat inom textilindustrin i Sjuhärad?
Vad var Ditt första jobb?
Lämna gärna en kommentar och berätta!

Vidare läsning

En tanke om “Att arbeta i textilindustrin på 1960-talet”

  1. Tack, för detta inlägg. Intressant att få kunskap om hur det var att arbeta på ett spinneri under 1960-talet. Vi får hoppas, att de som arbetar i dag med att spinna har bättre arbetsskydd än det var på den tiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *