En berättelse om hur ett hästintresse ifrån ungdomen kan ge ett meningsfullt liv vid ålderns höst

Min pappa, Berthel, växte upp på en gård i Brålanda som heter Sörbyn, där fick han lära sig umgås med hästar, som blev hans stora intresse resten av livet. Hans första häst var en ponny och när han växt ifrån den så blev det de större hästarna som blev vänner till honom under uppväxtåren.

Farfar var vid denna tid förutom järnhandlare även hästhandlare. Med hästens hjälp fick pappa som 12-åring, leverera material från sin fars järnhandel i Brålanda, ut till bönderna på landsbygden.

Vid 1920-talets början skedde en hel del handel i staden Vänersborg, ca 3 mil från Brålanda. Hästhandel var årligen återkommande vid de större marknaderna. Pappa har berättat hur hästhandlare Scott ifrån Brålanda körde ner varor till fisketorget i Vänersborg där varorna såldes och nya varor inhandlades, som därefter skulle fraktas till Brålanda. Nya hästar handlades in av Scott och pappa fick uppdraget, att som 14-åring köra hem varor som handlats in samt de nyinköpta hästarna. De spänndes fast i ett spann åtta framför vagnen och två bakom.

(Pappa gick vid denna tidpunkt i läroverket i Vänersborg.)

Vägen till Dalsland från Vänersborg var backig och resan från Vänersborg startade med hjälp av andra marknadsbesökare, som var villiga att ta ett tag i de något bångstyriga hästarna. De följde med upp för Blåsutbacken, strax efter den gamla svängbron, som förband Vänersborg med Blåsut och vidare till Dalsland. Lasset var tungt och för att komma upp för backen, fick de som hjälpte till, skjuva på vagnarna med de lastade varorna och hålla styr på de oroliga hästarna. Väl uppe på backkrönet var det en kort sträcka, att köra på plan mark. Därefter kom Länsmansliden, en lång uppförbacke, där han fick order av hästhandlare Scott, att driva på hästarna för fullt, för att kunna ta sig upp för backen och efter det skulle han få en lugnare resa till Brålanda, eftersom hästarna vid denna tidpunkt var mycket trötta. Hästarna var, som jag nämnt tidigare, helt okända för varandra och kunde ställa till mycket besvär när de skulle gå i ett spann. Det var ett stort ansvar för en 14-åring men pappa fick försöka hantera resan efter bästa förmåga. Pappa berättade det med stolthet i rösten, att han klarade av dessa resor med helt okända hästar.

Pappa berättade ofta för oss barn om sin häst (vars namn jag glömt) som han hade i tonåren. De hade ett speciellt förhållande till varandra, som kan uppstå mellan djur och människa. Pappa red ofta uppe på Kroppefjäll utanför Brålanda tillsammans med sin häst och sin hund Karo. Han kunde utan problem lämna hästen och hunden Karo vaktade den åt honom.

Hästintresset fortsatte för pappa och när det blev dags för militärtjänsten blev det placeringen K 3 i Skövde dvs. kavalleriet. Pappa fick under sin militärtjänst bli s.k. Remontryttare p.g.a. att han hade en speciell känsla för att hantera hästar. Det innebar att han fick lära upp hästar för att därefter använda dem i det militära. Enligt en liten berättelse från min bror Håkan, så blev en överste avslängd upprepade gånger från sin häst, vilket resulterade i, att pappa fick ta över den hästen och rida den resten av sin tid på regementet.

Det stora hästintresset blev vilande under många år tills hans broder Orvar från Stockholm ringde och frågade om han ville följa med på ett ridläger till Vallbo, som ligger i Jämtland, som Solna ridskola anordnade. Att börja rida vid 60 års ålder var det möjligt? Mamma Gertrud hejade på och efter en kort betänketid blev det klart med resan. Vad jag kommer ihåg, så gick pappa upp på vinden och tog fram sina väl bevarade gamla ridstövlar från sin ungdom och putsade upp dem efter alla konstens regler. Glädjen var stor hos pappa och kommande natt blev det inte många timmars sömn.

Berthel på Parim. 1975.
Berthel på Parim. 1975.
Berthel med Parim. Margit med Campi. 1975.
Berthel med Parim. Margit med Campi. 1975.

De flesta ryttarna kom ifrån Stockholmstrakten, så även pappas broder Orvar. Kusin Margit från Göteborg, som under många år ägnat sig åt hästhoppning var en av deltagarna förutom min broder Håkan som följde med ett antal gånger och fick uppleva hur det var att rida i fjällvärlden, vilket han uppskattade mycket.

Friluftsintresse hade alltid funnits hos mamma Gertrud, så hon följde med på resorna, för att kunna vandra i fjällen och vid flera tillfällen var även hennes kusin Brita med på vandringarna. Vallbo var den ort de besökte flest gånger, men vid något tillfälle var lägret stationerat i Vålådalen.

Brita och mamma deltog i vandringar tillsammans med övriga deltagare som inte var ryttare. Vandrarna mötte ryttarna på någon utsedd plats och där serverades det kaffe och smörgås, vilket var en härlig avkoppling för alla med trevlig samvaro.

Mamma Gertrud på Pippi Långstrumps häst “Lilla Gubben” Vallbo sommaren 1971.
Mamma Gertrud på Pippi Långstrumps häst “Lilla Gubben”. Vallbo sommaren 1971.

Kusin Margit red bl.a. den hästen som deltog i Pippi Långströms filmer och även mamma Gertrud fick möjlighet, att sitta upp på denna häst kallad ”Lilla Gubben”. Det finns dokumenterat från ett foto därifrån och det var kanske med lite rädsla, men även med lite stolthet, som mamma satt där på ”Lilla Gubben”.  Det tillhörde inte hennes vardag att sitta upp på en hästrygg, så det var en speciell situation för henne.

Under ca 5 års tid besökte mina föräldrar detta ridläger. De fick nya vänner som kom på besök till Vänersborg och tillsammans åkte de till Scandinavium och tittade på ”Gothenburg Horse Show” som en årligen återkommande aktivitet. Många historier och härliga skratt genomsyrade dessa träffar.

Pappa blev starkt engagerad i Brätte ridklubb utanför Vänersborg, där han under en period var deras ordförande. Det var till stor glädje för honom och han kunde koppla bort järnhandeln, som annars tog hans arbetsdagar i anspråk. Håkan, min bror och pappa som delade intresset för hästhoppning kunde ibland ta sig en ridtur tillsammans eller delta i tävlingar på hemmaplan. Vid pappas 70-årsdag överlämnade Brätte ridklubb ett konstverk av plåt föreställande en ryttare på sin häst. Den blev mycket uppskattad och till stor glädje för mina föräldrar och uppskattad av oss barn.

En berättelse återgiven av min broder Håkan och mina egna minnen.

Elisabeth Bergdahl

 

En tanke om “En berättelse om hur ett hästintresse ifrån ungdomen kan ge ett meningsfullt liv vid ålderns höst”

  1. Tack för en intressant och välskriven berättelse om livet i gamla tider !
    Jag hoppas att fler av våra släktingar kan skriva om sina barndomsminnen på vår hemsida.

    /Kjell-Åke

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *